Vi gillar henne rätt mycket. Hon ger en tjurig mening åt förorten. Eller hon skriver en sorts dikter. (Samma sak.)
Enkla brunaktiga dikter som man tycker mycket om.
Två, tre bokstäver.

Så vackert skriver Joar Tiberg om nötskrikan. Så vackert skriver han om många fåglar; kråkan, nötväckan, talgoxen, kungsfågeln… Tiberg utforskar sitt förhållande till fåglar. Han utforskar fåglarnas förhållande till oss, till naturen, staden. Ömsint tecknar han porträtt av de bevingade varelserna.

Lommen ligger på älvbrinken. Det är nytt, har inte sett honom här förr. Hela dalgången ”ramlar ner” – i ett slags majestät – lägger sig – lägger sig i lommens kupade hand.
Ta det lugnt – säger den.
En sån hand som jag inbillat mig att vissa mormödrar/farmödrar har.
Jag har hört om dem.
Lommens hand.

Tibergs poetgärning märks genom boken. Det är vackert skrivet, komprimerat; mycket mening på liten yta. Många är de människor som skrivit om fåglar, som upprättat fågelalfabet och transkriberat deras läten. Så gör även Tiberg, men han verkar söka efter något ytterligare. Han söker inom fågeln.

De stora fåglarna har jag aldrig riktigt brytt mig om, (jo, hägern, möjligen, för integritetens skull…) […] Jag har undrat över det – tror det är för mycket kropp – helt enkelt. Den glesa fågeln sitter bakom, dold – som människan på fotografiet – dold.

Fåglar i fält är en kärleksförklaring till fåglarna. Titeln är lite missvisande. Delvis också baksidestexten: ”Fåglar i fält är en modern fälthandbok för 2000-talet”. Det här är ingen torr handbok, det är ingen uppräkning eller faktaspäckad naturbok. Det är ömsint, inlevande, betraktande, filosoferande. Det är en bok full av berättelser om fåglar. Tiberg förmänskligar fåglarna, men det blir aldrig Disney över dem.

Man slarvar inte med kråkan. […]
Det finns så mycket att säga om henne. Och så jävla lite.
Hon har varit med länge.
Därför är hon så bra att ha nere på botten. Hon förvånas inte.
Minst av allt känner hon medlidande. […]
Och hon är alltid i faggorna. Man har alltid en kråkblick på sig.
Kanske är det därför man står ut. Kanske är det kråkan…