Recension

: Den evige äkta mannen
Den evige äkta mannen Fjodor Dostojevskij
2015
Bakhåll
8/10

Konsten att se människor

Utgiven 2015
ISBN 9789177424239
Sidor 208

Om författaren

Den ryske författaren Fjodor Dostojevskij levde mellan 1821 och 1881. Hans författarskap har haft och har stor betydelse för den moderna romanen. Kanske mest vad gäller psykologin och berättartekniken, där olika röster och idéer ställs mot varandra med stark realism i handling och miljö.

Sök efter boken

Jag är Dostojevskij-fanatiker. Det finns inget som går upp emot att försjunka i en Dostojevskijroman, förflyttas till Rysslands 1800-tal, känna värmen från samovarer och sugas in i mötenas dramatik. Dostojevskijs ständiga teman fascinerar. Han återkom ständigt till frågor om ansvar, skuld och försoning. På grund av hans religiösa övertygelse kokas det ofta ned i frågor om ondska och godhet. Sonja i Brott och straff och furst Mysjkin i Idioten är exempel på karaktärer där Dostojevskij utforskat godheten.

Den evige äkta mannen är en till synes banal historia om äktenskapsbrott, men Dostojevskijs förmåga att skapa levande karaktärer gör romanen till så mycket mer. Huvudpersonen Veltjaninov mår dåligt, är ångestfylld, och drabbad av samvetskval över handlingar han begått i det förflutna. Orsaken är att en man som han tidigare känt har kommit till staden. Veltjaninov hade ett förhållande med mannens fru och mannen, Pavel Pavlovitj Trusotskij, väcker starkt obehag hos Veltjaninov. Deras möten präglas av konflikt, hemligheter och dramatik, och utmynnar så småningom i att Pavel Pavlovitj försöker knivhugga Veltjaninov.

Det som jag faller för om och om igen, varje gång jag läser Dostojevskij, är hans speciella sätt att se människor. Han tänkte som en psykolog, observerade beteenden och utkristalliserade personlighetstyper. I romanerna prövas orsak och verkan – personernas läggning och temperament påverkar deras handlingar, en handling ger aldrig en generell verkan, verkan är alltid individuell hos Dostojevskij. I Den evige äkta mannen funderar Veltjaninov över Pavel Pavlovitjs handling att försöka döda honom. Han vrider och vänder på Trusotskijs handlingar och sinnelag tills han kommer fram till att ”Pavel Pavlovitj hade velat döda honom, men visste inte om det”.

Den lille Quasimodo från T. var tillräckligt dum och ädelmodig för att älska sin hustrus älskare, och i tjugo år hyste han inte en misstanke! Han högaktade mig i nio år, höll mitt minne heligt och la mina ’uttalanden’ på minnet, Herre Gud, och jag visste ingenting om detta! Inte kunde han ljuga i går! Men älskade han mig i går när han bekände sin kärlek och sa: ’Vi måste bli kvitt?’ Ja, han älskade mig av ondska, och det finns ingen starkare kärlek…

Dostojevskij är som bäst i riktigt långt format då hans romaner verkligen härbärgerar det polyfona; då karaktärerna släpps fria att utvecklas och handla som det faller dem. Det verkligt dialogiska som Dostojevskij gör så skickligt kommer inte heller riktigt fram i hans kortare verk. Men för den som är såld på Dostojevskij finns det i Den evige äkta mannen samma feberheta sinnen, samma starka känslor och förnimmelsen av att varje mänskligt möte är ödesmättat. Bakhåll förtjänar verkligen en eloge för den kulturgärning de gör när de nyöversätter och ger ut Dostojevskijs romaner.

Tone Sundberg Brorsson

Publicerad: 2015-08-24 00:00 / Uppdaterad: 2015-08-23 19:13

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6236

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?