En krets av adliga personer har en klubb i en liten rysk stad. Man spelar whist och utbringar skålar för den ryske bonden. Det är 1860-tal och tsaren har nyligen fattat beslutet att befria de livegna från sina månghundraåriga fjättror. Men i praktiken lever många av underklassens fattigaste kvar på godsen i samma beroendeställning som tidigare.

Men man ska akta sig för att underskatta sprängstoffet i signalpolitiken. Icke-adliga personer kan under rätt omständigheter få tillträde till klubben. Vissa före detta livegna adopteras av sina före detta herrar. På så vis är det föränderliga tider. Men som alltid är den gamla makten ovillig att på riktigt avstå sina privilegier.

I maklig takt stiger temperaturen i tryckkokaren som är det ryska samhället. Nihilistiska terrorister förbereder fasansfulla illdåd. De omsorgsfullt utmejslade romanfigurerna dras alla på olika sätt in i intrigen.

Det är frestande att läsa Onda andar med biografiska glasögon. I sin ungdom på 1840-talet hade Fjodor Dostojevskij ingått i en krets av radikaler, organiserade i hemliga celler, precis som huvudpersonerna i Onda andar. Ledargestalten då, en viss Nikolaj Spesjnev, kan sägas vara representerad i romanen av Stepan Trofimovitj Verchovjenskij, det är en gängse läsning.

Onda andar utspelar sig dock i en tid då Stepan Trofimovitj är något av en föredetting. Det är hans son Pjotr Stepanovitj och vännen Nikolaj Vsievolodovitj Stavrogin samt deras generationsfränder som stiger fram och utgör romanens verkliga huvudpersoner. De tar det politiska idégodset vidare i en radikalare riktning.

Fjodor Dostojevskij följde vid tiden för romanens tillblivelse noga rättegången mot ett stort antal nihilister, vars ledare hette Sergej Netjajev. Denne kan betraktas som en radikalare uttolkare av socialisten Spesjnev. Netjajev kan mycket väl ha tjänat som förebild för en eller flera av romanens radikaler.

Ett av verkets teman är alltså spänningarna mellan generationer under en epok då det gamla agrara samhället och dess maktstrukturer utmanas av nya idéer. Vilket ansvar har den äldre generationen för sina lidelser och hur dessa senare muterar till något oerhört?

Läst på det sättet blir Onda andar en viktig roman för vår tid. I USA följer vi hur Republikanerna, ”The Grand Old Party”, håller på att transformeras till Trumpklanens parti. Och här hemma har vi första parkett för att bevittna vad som kan åstadkommas när socialdemokraterna tappar mark till nationalister.

Men det där är makroperspektivet. Fjodor Dostojevskijs verkliga mästarprov är den psykologiskt inträngande karaktärsskildringen. Få författare skapar så trovärdiga gestalter och relationer. Han har god hjälp av den allvetande berättaren G-v, vars insikter och iakttagelser det ibland är svårt att förstå hur G-v kommit över.

Onda andar är emellertid en satir tecknad i mörka toner. Det finns stunder då man frågar sig hur mycket författaren egentligen känner för romanens figurer, många av dem framstår i så löjlig dager. Men det är väl så vi människor ofta är: löjliga.

Romanen påminner om en Shakespearesk tragedi. Den har tre delar som var och en bär på sin kulmen mot slutet. Det saknas verkligen inte galenskap, nattsvart hat, svek, mord och självspillingar. Men i flera fall står Fjodor Dostojevskij upp för sina löjliga figurer till slut. I synnerhet gäller det Stepan Trofimovitj, vars död får ett särskilt försonande skimmer över sig.

2021 firades 200-årsjubiléet för Fjodor Dostojevskijs födelse, bland annat med denna utgåva från Modernista. Likt Idioten, Bröderna Karamazov och Brott och straff är Onda andar en roman att återvända till igen och igen. Här finns ständigt nya perspektiv att upptäcka hos människan.