Recension

: Vita nätter
Vita nätter Fjodor Dostojevskij
2008
Bakhåll
6/10

Väntar på färgläggning

Utgiven 2008
ISBN 9789177422877
Sidor 72
Orginaltitel Белые ночи
Översättare Bengt Samuelson
Först utgiven 1848

Om författaren

Den ryske författaren Fjodor Dostojevskij levde mellan 1821 och 1881. Hans författarskap har haft och har stor betydelse för den moderna romanen. Kanske mest vad gäller psykologin och berättartekniken, där olika röster och idéer ställs mot varandra med stark realism i handling och miljö.

Sök efter boken

Fjodor Dostojevskij. Brott och straff. Bröderna Karamazov. Idioten. Tjocka, matiga, romanluntor om moralfrågor som må äga rum i ryskt 1800-tal men på något vis envisas med att aldrig bli otidsenliga. Jag har läst och läst om de där böckerna, skrattat åt dem (Onda andar inte minst är stor humor), baxnat över hans prosa, gråtit en skvätt över hans mest tragiska outsiders, grälat högljutt på Fjodor varje gång vi inte är överens om något men måst försöka förklara för mig själv varför inte eftersom den där konservative, kristne gamle ryssen bygger sina argument och sina karaktärer så vattentätt.

Fast allt det där har ju inte hänt än. Det där är den gamle (nåja, så gammal blev han ju aldrig) Dostojevskij, efter Sibirien, efter fejkavrättningen, efter att han, tja, växte upp. När fan blir gammal och allt det där. Innan dess var han ung, och när han var ung (27, noga räknat) skrev han alltså bland annat långnovellen/kortromanen Vita nätter. Och för att vara helt ärlig: nog är det skönt att han gick vidare från det här.

För inte så att Vita nätter är dålig. Inledningen där berättaren likt en rysk anfader till Doktor Glas eller Barnens Ö-Reine vandrar genom det somriga S:t Petersburg som håller på att tömmas när alla utom han åker till landet sjuder av berättarlust, och här finns dessutom mycket av det som Dostojevskij skulle återvända till i senare (och bättre) böcker. Vår namnlöse antihjälte kunde vara en yngre och mer oförstörd bror till den cyniske berättaren i Anteckningar från ett källarhål, och visst finns det små ekon av Raskolnikov och Sonja i Vita nätters unga par. Men samtidigt är det, trots att den där mustiga, detaljerade prosan redan finns på plats, en rätt uttjatad och förutsägbar historia han har att ge oss. Ung, världsfrånvänd man möter ännu yngre, världsovan kvinna på en bro i S:t Petersburg en kväll. De börjar prata, redan inom några minuter säger de sig älska varann, men hon är lovad till en annan och han är ridderlig och herregud, var inte den här sortens överdrivet romantiska känslopjunk uttjatat redan 1848?

Kanske är det just det som är poängen. Behållningen ligger kanske mest i den ironiska spinnen Dostojevskij sätter på historien (jag hoppas i alla fall innerligt att det ska föreställa en ironisk spinn) i att göra våra unga tu så naiva att de egentligen aldrig fattar att de bara ser det de vill se i varandra, tolkar ordet "kärlek" som de själva vill tolka det och missar helt den andre tills de tvingas vakna upp; med huvudena fulla av drömmar och Ivanhoe-ideal kommer man ingen vart i den (då) moderna tiden. På så vis är det kanske ett sista ungdomsverk; likt sin huvudperson är Dostojevskij klar att lägga undan drömmarna och tackla livet rakt på. Den slutar till och med på en ganska hoppfull, positiv ton. Bara det gör den väl värd att läsa; sånt händer ju inte ofta hos Fjodor, men med tanke på vad han sen gjorde med sin karriär är det inte oförtjänt.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2008-09-02 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-16 21:55

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3033

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?