Novellix är förlaget som tror på novellen, som tror på den korta berättelsen. Deras utgivning är väldigt bred – de blandar nyskrivna noveller med klassiska. Förlaget har tidigare bland annat lyft fram tyska novellister, gjort ett släpp med noveller av Selma Lagerlöf, ett med klassiska amerikanska skräcknoveller, samt fått samtida författare att skriva nytt just för deras utgivning.

Nu har de även gett ut en ”fyra” (förlaget släpper fyra titlar åt gången) med noveller av några av de mest välkända ryska författarna; Nikolaj Gogol, Anton Tjechov, Michail Bulgakov och Fjodor Dostojevskij. Tre av titlarna är nyöversättningar, medan Livets stråle av Bulgakov ges ut på svenska för första gången. Alan Asaid som står för översättningarna ska ha en eloge för sitt jobb.

Just Livets stråle är en förkortad version av Bulgakovs kortroman De ödesdigra äggen från 1925, i vilken hans stora verk Mästaren och Margarita i sin tur har sitt ursprung. Mycket i novellen känns igen – framförallt hans vassa personbeskrivningar, men också kritiken mot samhället och dess byråkrati. Och då givetvis omskrivningarna och symboliken för detta, eftersom samhällsklimatet hindrade konstnärer att uttrycka sig på annat sätt. Det är en novell som blandar realism och fantastik på ett sätt som är typiskt för Bulgakov – dammiga korridorer och myndighetskontroll blandas med galna experiment och muterade kräldjur – och som är fylld av detaljer som ger liv åt varje scen.

En dåres anteckningar av Gogol (först publicerad 1835) är en novell i dagboksform, där vi följer en människa som tappar fotfästet i verkligheten. En osynlig man som arbetar vid sitt skrivbord på departementet och som förälskar sig i dottern till sin överordnade. I detta finner han först styrka, men kanske är det just förälskelsen som driver honom in i galenskap. Mannen hanterar förödmjukelsen i den obesvarade kärleken genom att ge sig själv en oerhört betydelsefull roll – alla tecken tyder ju på att han i själva verket är kung av Spanien. Gogol, som även skrivit Näsan och Kappan, skildrar här en människas sönderfall på ett sätt där jag som läsare riktigt känner hur marken försvinner under fötterna, hur tid och rum blir svårt att förstå och där djur mycket väl kan föra belevade konversationer.

Den av novellerna som jag först läser är Fästmön av Anton Tjechov. Jag har precis avslutat Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro, och såväl som i förlagets beskrivning av boken som i diskussionerna kring hennes Nobelpris så jämförs Munro med just Tjechov. Novellix i sin tur jämför Tjechov med Munro. Och visst finns det likheter. Framförallt i hur de i väl valda scener skildrar, inte stora omvälvande händelser, utan snarare de där stillsamma valen vi gör som sedan leder till stora omvälvningar. Det är det lilla livet som beskrivs och relationer människor emellan är alltid navet i berättelsen. Det är det där telefonsamtalet vi inte ringer, eller det nattliga samtalet med en vän, som avgör hur allt blir efter det. Där Munro använder sig av tystnader och pauser lägger Tjechov dock gärna in en tårfylld scen, vilket gör novellen en aning daterad. Jag har svårt att relatera till, och ganska snart irriterar jag mig även på, all denna gråt. Av dessa fyra noveller är det dock det stillsamma berättandet hos Tjechov som jag uppskattar mest.

Förmodligen är det nog Fjodor Dostojevskij som är det allra tyngsta namnet i denna allt annat än fjäderlätta kvartett. I novellen En löjlig människas dröm ska berättarjaget just ta livet av sig, då han somnar till och i en dröm förs till en alternativ värld där människorna lever tillsammans i total lycka och utan konflikt. Det är en berättelse om människans villkor, om hur vi fast vi vet bättre driver på vår egen undergång. Språket är pompöst, stilen upprepande. Just på det sätt som gör att jag inte tar mig igenom vare sig Brott och straff eller Bröderna Karamazov.

Att jag känner denna sorg har att göra med att de inte vet vad som är den djupa sanningen, medan jag å min sida vet vad som är den djupa sanningen. Å, så tungt det är att vara ensam om att veta vad den djupa sanningen är! Men det kan de inte förstå. Nej, det kan de inte förstå.

I novellformen kommer jag bättre överens med denna omständliga berättarstil, kanske på grund av det faktum att historien inte kommer att ha möjlighet att breda ut sig över 500 sidor. Jag suger på formuleringarna mer, de som jag i romanerna kan uppleva som outhärdliga transportsträckor. Och även om jag inte tinar upp fullständigt gentemot Dostojevskij efter att ha läst novellen (jag är inget fan av att berätta via drömmar heller), så har jag trots allt gått och införskaffat hans kortroman Anteckningar från källarhålet. En kortroman av ordflödets mästare borde väl till och med jag klara av.

De stora ryska berättarna ger oss stora små noveller. Eventuellt de längsta noveller som Novellix hittills gett ut, helt i linje med den stora ryska berättarkonsten.