Michail Bulgakov är ett av de namn som ofta nämns då ryska författare kommer på tal. Fram tills rätt nyligen var hans verk däremot inget jag hade tagit del av. Ansvarig för såväl pjäser som Familjen Turbins dagar som för romanerna Det vita gardet och Mästaren och Margarita, har han gått till historien som framgångsrik dramatiker och författare. Han karvade ut en egen litterär nisch, beväpnad med en sorts fantastik och vass satirisk surrealism. Hans levnadsöde är också fascinerande. Kanske klarade han livhanken från Stalins utrensningar på grund av sin ovilja att låtsas vara något han inte var – nämligen kommunist.

Själv vill jag inleda vår affär med denna samling berättelser. Med viss autobiografisk inspiration; Bulgakov var själv utposterad läkare på den ryska landsbygden. Mellan 1916 och 1918 bedrev författaren sitt läkaruppdrag genom revolutionsåren och bolsjevikernas maktövertagande. Genom Dr Vladimir Bomgard får vi i huvuddelen av novellerna ta del av en mans själsliv, en högspänt vetgirig och skicklig iakttagare av ryskt lantliv, i kamp mot befolkningens varierande grad av skrock, förfall och ohälsa.

Det är färgstarkt och detaljrikt, Bulgakov skildrar allt från förlossningar till syfilis. Doktorn möter ofta ovilliga patienter som han och hans kollegor, trots dåliga förutsättningar, försöker bota. Den som läst Nikolaj Gogols Petersburgsnoveller kommer att känna igen den skickliga gestaltningsförmågan. Det är en desillusionerad avteckning med träffsäker psykologisk insikt som drabbar inte bara huvudpersonen, utan också de mentaliteter och attityder som höll på att utvecklas i det ryska samhället.

För den som vill jämföra dessa förhållandevis nyktra noveller med senare alster, ingår i samlingen även två av hans mer besynnerliga berättelser, detta i form av de längre historierna ”En hunds hjärta” och ”De ödesdigra äggen”.

I ”En hunds hjärta” lyckas novellens huvudperson Filipp med konststycket att ge en byracka mänsklig karaktär. Resultatet är en gestalt som med nyvunnen företagsamhet och odräglig intelligens går till Hyresgästföreningen för att kräva besittning i läkarens bohag, manipulerar kommunisterna för egen vinning och får jobb som kattutrotare. I novellen ”De ödesdigra äggen” möter vi istället en zoolog som av misstag uppfinner en livsstråle. Detta väcker förstås ett våldsamt intresse hos den kommunistiska pressen och berättelsen blandar på ett effektivt sätt bitande samhällssatir med gotisk skräck.

Bulgakov lyckas på ett bra sätt att blanda det egendomliga och märkliga med mer realistiska inslag. Framförallt finns mellan raderna en uppfriskande cynism, som jag finner väldigt livsbejakande. Som hos några andra av de stora ryska namnen lyckas flera noveller med konststycket att skapa en associativ spegel mot det mänskliga psyket. Doktor Bomgard är både rädd och stöddig, genomskådar sin egen ringa kunskap för att senare visa prov på stort självförtroende. På ytan är det motsägelsefullt, men genom att vi får delta i hans själsliv förstår vi hans karaktär som tämligen logisk.

Något jag särskilt uppskattar är att satiren aldrig blir till platt, simpel propaganda för en särskild världsåskådning. Realkommunismen får sig några kyssar förstås, men det är rätt eleganta nålstick. Och de av oss som insjuknat i sviterna av 1990-talets ironi, gör gott i att ta fram våra termosar och vrida upp termostaten. Det vore nämligen dumt att gå miste om att låta oss frysa en smula tillsammans med sjukvårdspersonalen i någon rysk avkrok. Till på kuppen kanske vi blir mer humana cyniker än vår tid hittills sett prov på, fast det om något ska nog mycket till.