Det finns gott om fantastiska böcker, som man läser med glädje. Och så finns det gott om dåliga böcker som man i bästa fall slipper läsa. Men den typ av böcker som verkligen frustrerar mig är böckerna som nästan är fantastiskt bra, men faller på målsnöret. Ruth Hogans Räddaren av förlorade ting är en sån bok. Redan på allra första sidan väcks både min nyfikenhet och frustration:

Charles Bramwell Brockley reste ensam och utan biljett på 14.42-tåget från London Bridge till Brighton. Kakburken från Huntley & Palmers som han färdades i vinglade betänkligt till på sätet när tåget med ett ryck bromsade in i Haywards Heath. Men i samma ögonblick som den var på vippen att trilla ned på kupégolvet räddades den av ett par trygga händer.

Vem reser utan biljett i en kakburk? Är Charles Bramwell Brockley ett djur? Jag ser för mig en liten näbbmus i prydlig tweedkostym. Hursomhelst är jag nyfiken. Men redan i nästa stycke blir jag förvirrad:

Han var glad över att vara hemma. /…/ Han satte ned väskan på golvet, lade nycklarna i lådan i hallbordet, och Panamahatten på hatthyllan.

Jag förstår inte hur ens en aldrig så välklädd näbbmus som reser ensam i en kakburk plötsligt lyckas låsa upp dörrar och bära omkring på väskor. Och visst visar det sig någon sida senare att det var ägaren till de trygga händerna som var glad över att vara hemma, inte Charles. Men min irritation är väckt. Och den ska få skäl att pyra vidare.

Räddaren av förlorade ting handlar om Laura, som arbetat som assistent och hushållerska åt Anthony – en lätt excentrisk författare som ägnat större delen av sitt liv åt att sörja sin ungdomskärlek, och försöka återbörda borttappade ting till deras ägare. Det är Anthony som utgör de trygga händerna, och som tar hem Charles Bramwell Brockley – eller närmare bestämt en kakburk full av hans aska. Men det är Laura som ärver Anthonys hus, och med det även hans sisyfosprojekt att återbörda tusentals små prylar som han hittat här och där till sina rättmätiga ägare.

Men det är svårt att ens säga att Laura är huvudpersonen, för vi följer också Bomber – en homosexuell förläggare – och hans livs kärlek som tyvärr råkar vara en straight kvinna. Och en hel rad sidokaraktärer som kommer och går, vilket ger en viss deus-ex-machina-känsla. Laura behöver någon som kan rycka upp henne ur hennes självömkan, och vips dyker det upp en väninna som inte nämnts över huvud taget på de första 155 sidorna, men tydligen är hon och Laura hur tighta som helst, de hörs bara inte av så ofta. Och så finns det små insprängda noveller som möjligen är skrivna av Anthony, och som utgår från de små föremålen han hittar. Lägg till det några tjechovska gevär som aldrig avfyras, så spelar det ingen roll hur bra de enskilda delarna är, resultatet blir ändå påfallande spretigt. Här och där finns också rena språkliga felaktigheter, som måhända får skyllas på översättaren, men ändå stör läsningen. Det må heta ink-black på engelska, men den svenska termen är becksvart, inte bläcksvart.

Hogans berättande rycker med mig, och hon återkommer ständigt till förlust – förlust av saker, men framförallt förlust av människor. Syskon som stod varandra nära och blev ovänner. Familjemedlemmar som försvinner in i demens eller dör. Det är inte sällan hjärtslitande på ett sätt som förvånar mig – varför känner jag så starkt för den här karaktären som introducerades för tre stycken sedan? Och de hjärtslitande passagerna knyter förstås exemplariskt an till bokens huvudtema om förlorade ting.

Här och där får Hogan till en fras eller metafor som är så välformulerad att jag upplever en fysisk glädjekänsla. (”Nog borde hon väl ha känt på sig att något förfärligt skulle hända? Laura kände ofta att hon borde ha varit katolik. Det låg för henne, det där med skuldkänslor.”) Men mitt i de färgstarka, medryckande bilderna kommer plötsligt en liknelse som är en uttjatad klyscha (”ett liv med himmelsblå fläckar mitt bland det grå”), och det känns så onödigt. Och när Hogan låter Lauras förnuftiga väninna lösa Lauras kärleksproblem genom att åberopa en av de mest slitna och destruktiva klyschor jag vet – den att vuxen kärlek har samma spelregler som i lekparken: om han drar dig i håret, så är han kär i dig – då blir jag faktiskt förbannad.

Det finns över lag en smygande sexism och heteronormativitet i Räddaren av förlorade ting. På ytan är allt frid och fröjd: Eunice kritiserar en sexistisk barnbok som ska lära flickor uppskatta städning, och accepterar stillsamt Bombers homosexualitet. Men sen drar Bombers pappa ett homofobiskt skämt (ett transmisogynt skämt om vi ska vara petiga), och det verkar inte var något problematiskt med det. Och efter julmiddagen dukar flickorna av bordet, medan männen sitter kvar i vardagsrummet och dricker whiskey, och det är tydligen också helt i sin ordning.

Och inget av det här hade stört mig så mycket om det inte vore för att boken också verkligen är bra! Dåliga böcker väcker inte tillräckligt mycket engagemang hos mig för att jag ska hitta så många saker som provocerar mig. Så om du inte är en grinig och petig person som jag, och tål en lite stökig bok, så läs den. Men du riskerar att bli besviken, och känna som jag: att den nådde långt, men ändå inte ända fram.