I romanen Sameproblemet av Katrine Nedrejord får vi träffa en skrivande människa. I en av de inledande scenerna dras berättaren till en förläggare som gestikulerar och talar högre än andra:

Hon var intresserad av historier utifrån, hon sa att hon gillade andra perspektiv.

Som en följd av mötet skriver Marie, eller Márjá som hon döptes till av sin samiska familj, en text som hon skickar in till förläggaren. Textens uttryck skiljer sig från tidigare journalistik som hon fått utgiven och den här gången har hon strävat efter att fånga något universellt om identiteter. Något tveksam, konstaterar hon att resultatet liknar en ordöversvämning.

Kort därpå sker två saker. Hennes áhkku dör. Samtidigt får hon dräpande feedback från förläggaren. Motstridiga känslor fyller henne när hon packar för en resa till platsen där áhkku ska begravas. Hon hörde också hemma där en gång: ”så långt norrut man kan komma på den europeiska kontinenten.” Hon åker ensam och resan är lång.

Att återse familj och släkt är att få till livs alla debatter som fördes hemma vid middagsbordet. Mamma, pappa, bröderna – och dörren som stod öppen för så många. Nu inför begravningen hjälps de åt med sysslorna. I huset som tillhörde áhkku leker de mindre barnen kurragömma, precis som hon och hennes syskon och kusiner gjorde.

Marie pumpar bröstmjölk samtidigt som hon tänker på dottern Anna och maken Clément som är kvar i Paris:

Det är så uppstyrt hos min svärfamilj och hemma hos mina vänners familjer, bortsett från dem som har föräldrar som inte är födda i Frankrike, men det är något annat, annars är det servetter, apéro, förrätter, någon serverar, ingen avbryter, vi konverserar, frågar om varandras jobb, och semesterplaner, och aldrig, aldrig säger någon: Har ni hört vad Hans Persen gjorde förra veckan?

Med andra ord. Marie har saknat familjen och släkten mer än hon anat.
Det är Norge hennes liv skaver mot.

Nationalstaten Norge har påverkat hur människor har förhållit sig till henne. Skulle hon våga säga att hon var same eller skulle hon vara tyst om saken? Skolkamraterna som kallade ”de andra” för fjällfinnjävlar – men pojkvännen Even bedyrade i gymnasieåren att det självklart inte gällde henne. Sommarjobbet på muséet innebar möten med turister som frågade efter någon som kunde jojka. Exotifieringen gav dålig smak i munnen, som att sångpoesins kulturella uttryck kunde beställas fram utan kontext: upphovsperson, plats, levnadsöde …

Marie återupplever tidigare tankar från åren som vuxenblivande:

Som jag kan längta efter en neutral existens. Ett opolitiskt huvud. En opolitisk kropp.
Som jag kan längta efter att inte vara same.

Gestaltningen av en skrivande människa som blir refuserad görs i scener, där det inre trycket kräver att få utlopp. Marie drar sig undan i skrivrummet när föräldrarna och syskonen organiserar och rensar bland áhkkus saker. Hon skriver på baksidan av några gamla fakturor.

Minnena av familjens men framför allt berättelser ur áhkkus handlingskraftiga liv tar form. Och tidslinjen sprängs sönder med den vassa samhällskritiken. Assimileringspolitiken, förnorskningspolitiken som innebar att ett folk ställt sig över ett annat. Frågan bränner: Varför valde man inte grannsämjans idé?

I stället brände kyrkan föremål som användes vid samiska högtider. I skolan förbjöds barnen att tala andra språk än norska. Avståndstagandet från samer, kväner, skogsfinnar ledde till årtiondens spridning av fördomar. Ett annat ord är avhumanisering.

I enstaka partier bryts den välskrivna texten av uppfriskande VERSALER. Berättarens uttryck är däremot inte fyllt av hat. Men rent raseri.

Jag saknar i viss mån tankar som en ekonomisk historiker skulle kunna utveckla, som jag enligt min världsbild bara behöver ett ord för: Pengar. Eller som det sjungs på engelska: ”Money makes the world go around.” Staten Norge (för all del också staterna Finland och Sverige) har i moderniseringens namn inte velat utveckla samhällen utan hierarkier.

Så småningom är jag som läsare framme vid den sista sidan när berättaren sätter punkt. Marie, Márjá är inte bara dåtid utan också framtid. En av mina understrukna meningar riktas till dottern, som väntar hemma i Paris:

Det är inte farligt att tillhöra ett vi, att tillhöra flera vi, Anna.

Dessa ord har vingar som kan hjälpa visioner att ta form. Är det inte hög tid att ledande beslutsfattare hyllar de flera identiteterna i stället för den trångsynta nationalismen? Jo. Det tycker jag.