Ingeborg Arvolas roman Kniven i elden har nått många läsare och fått många positiva recensioner av norska, svenska och finska litteraturbedömare. Även en kollega till mig var begeistrad när hon läst den, hon fullkomligt lyste av sin läsupplevelse för något år sen. Nyfikenheten i mig stannade kvar, så när ett bokexemplar var uppställt på hyllan i lokalbiblioteket, lånade jag hem den.

Handlingen utspelar sig i mitten av 1800-talet och den 35-åriga huvudpersonen heter Brita Caisa och är mor till två barn med olika fäder. Av olika skäl lämnar hon sin hemby för att söka sig ny försörjning vid den nordnorska kusten, där fisket sägs vara rikt. Det blir en strapatsrik färd, hon och sönerna får övernatta hos andra familjer mot att de hjälper till med kroppsarbete. Hon är stolt, osedvanligt vacker, arbetsam och hon blir anlitad för sina helande förmågor när någon skadat sig eller blivit sjuk.

Berättandet sker i en rask takt och olika människor möter henne i landskapet som svischar förbi. Skildringen omfattar nybyggarna, bönderna som fattat att kronan/staten vill att de ska bli bofasta och odla upp mark. I andra sammanhang skrivs om samerna som lever i samklang med naturen och livnär sig på renskötseln. Några gånger nämns ryssar eller de mer okända kvänerna. Folk som lever i de här nordliga trakterna långt norrut promenerar över nationsgränserna – vilket för mig känns som en svindlande utopisk värld.

Färden norröver visar en målmedveten Brita Caisa som når kusten till slut. Dramatiska händelser har inträffat men på det stora hela klarar hon sig helskinnad. Att målet med färden inte riktigt slutar som planerat för henne förstår man i de avslutande kapitlen. Romanen är första delen i en trilogi, och berättelsen lämnar öppet för att det kommer nya skeden i hennes liv.

Vad är det som gör en roman till en fängslande upplevelse? Samma fråga ställer jag mig när det gäller motsatsen: Vad är det som gör att en del romaner saknar förmågan att lämna avtryck?

Som många andra läsare har jag förväntningar på händelseförlopp, miljöbeskrivningar och personporträtt. Sen finns det en annan komponent, den där som inte går att fånga med ord. Om jag går till mig personligen, skulle jag vilja beskriva det som att en rymd har tagit plats i sinnet. I den rymden vill jag sväva ett tag.

Onekligen förstår jag vilken dunderkvinna hon är, denna Brita Caisa. Hon är glad i sin sexualitet, ser med tillförsikt på framtiden och pjoskar inte när djur ska slaktas. Beskrivningar av hur hennes blick njutningsfullt ser ut över vidderna i norr är inte svåra att leva sig in i. Hon är en frisk fläkt i ett samhälle där en ogift kvinna fick sitta flera söndagar i kyrkotukt som straff för att hon gått till sängs med en gift man.

Men det här är en roman som gör mig förvånansvärt oberörd. Dialogerna är tidvis pekpinneaktiga och utdragna. I andra textpartier finns en ton av präktighet, även i sexscenerna. Jag tror att det är avsaknaden av sårbarhet i Brita Caisa som stör mig – för hon är så självsäker i sin förälskelse (det handlar om en man hon mött). Slutligen tänker jag att naturbilderna varken tillför någonting till berättelsens människor eller till helheten. Jag ser att det kryddas med överraskande metaforer men här reagerar jag mest med ett jaså?

Det finns en mängd andra saker att diskutera, som har med händelsernas upptrappning att göra. Främst gäller det agerandet som ger konsekvenser för Brita Caisa som hon med all säkerhet hade kunnat förutse.

När jag blir så här motsträvig vet jag att jag har att göra med en roman som är en perfekt bokcirkelbok. Men historien om Brita Caisa kommer mig inte närmare än så.