Recension

: Jul i krinolin
Jul i krinolin Amanda Hellberg
2020
Lovereads
7/10

Krinolinpralin

Utgiven 2020
ISBN 9789188801807
Sidor 343

Om författaren

Amanda Hellberg, född 1973, debuterade 2008 med skräckromanen Styggelsen som nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Hon är uppvuxen i Varnhem, Västergötland, men bor numera med man och barn i Oxford. Hon har skrivit ett flertal romaner och barnböcker och är även verksam som konstnär och illustratör.

Sök efter boken

Jag är lite skeptisk till romancegenren som sådan men jag gillar Amanda Hellberg, är svag för julstämning och älskar krinoliner och gammaldags godis (hur många gånger har jag inte läst receptet på spunnet socker i Prinsessornas kokbok?) så det är klart att när Jul i krinolin dök upp i Svensk Bokhandels höstkatalog hamnade den på min att-läsa-lista.

Det är år 1870 och slutet av november. Lovisa Lind arbetar som karamellkokerska och sparar vartenda öre hon tjänar för att kunna resa till Amerika och börja ett nytt liv, fjärran från sorger, bedrövelser och mörka minnen. Någon annan som också plågas av sitt förflutna är änklingen baron von Drever som halvt mot sin vilja planerar en stor vinterbal ute på sitt gods. Lovisas arbetsgivare fru Brask får uppdraget att stå för konfekten vid denna tillställning och arbetet ska ske på plats och så är scenen lagd för spökerier, hemligheter, mysterier – och förälskelse. Och mer än en blinkning till en av mina älsklingsböcker, Charlotte Brontës Jane Eyre.

Efter en del inledande irritation – skulle man i Sverige benämna en färg pistagegrön år 1870? (jodå, men med annan stavning, där hade jag fel) och ”kråsad”, nja, det tycks vara ett väldigt nytt ord för rynkad – vinner eskapismen och jag njuter av knaster och värme från kaminer, doft av karamellkok och pepparkaksbak, smaken av ”mer jordgubb än jordgubbar”, en provningsraid i en fantastisk garderob och den där vibrationen i luften som kan uppstå mellan två människor. En fest för sinnena får man allt säga. Men där finns också isande kyla och en stank av förruttnelse, smärtan i en fot som trampar igenom en murken bräda, en hotfull närvaro av någon, av några som vill något – men vad?

Trots sin socialt och ekonomiskt utsatta situation, som förstärks av att hon haltar, har Lovisa skinn på näsan och vet sitt värde. Därtill är hon omgiven av starka kvinnor som vet att manövrera sig fram i världen och kan ta hand om sig själva och de sina. Det är roligt att umgås med dem, särskilt med fru Brask, som utöver sin expertis vad gäller sötsaker har hjärtat på precis rätt ställe och är en utsökt människokännare.

Lite grann kan jag dock sucka åt vissa av romancekonventionerna och hur de på sätt och vis får personerna att gå emot hur de för övrigt beskrivs. Det känns också som om det är väldigt många områden där dessa 1800-talsgestalter är långt före sin tid, lite för många för en enda roman, och att det då blir märkligt när de ibland är så låsta av samhällets normer.

Det som i slutänden berör mest är de dödas öden, det obarmhärtiga som drabbade dem, och där finns ett visst djup och en resonansbotten under sidenfras och len nougat.

En julklappsbok eller kanske ännu hellre något att drömma sig bort i under december, då man kan behöva pauser i jäkt och stök, därtill med ett alldeles, alldeles underbart juligt omslag.

Saga Nordwall

Publicerad: 2020-12-03 00:00 / Uppdaterad: 2020-12-03 03:19

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8307

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?