Kan människan uppfatta djuren på djurens villkor? Kanske är frågan felställd, för Nina Burtons ingång i ämnet är ödmjukt lyhörd. Samtidigt är den röda tråden i hennes Augustnominerade bok Livets tunna väggar språket. Blir inte normen då med nödvändighet det mänskliga?

Samtidigt är förstås språket det vi själva har till buds för att förstå och formulera vår omgivning. Burton behärskar det mänskliga språket med avundsvärd lätthet, och med en bildning, en verkligt bred, imponerande bildning, som man oftare fantiserar om än stöter på i verkligheten. Och kanske är nyckeln till en sådan underbar, ganska otidsenlig bildning just nyfikenhet och ödmjukhet?

Ramen är enkel. Burton och hennes familj skaffar ett litet sommarhus med naturtomt, där systrar, systersöner och barnbarn kan sammanstråla om somrarna. Övrig tid blir huset skrivarstuga, och det är framför allt då som naturtomten och omgivningarna ger sig till känna. I tystnaden hörs vinden, fåglarna, krafsanden och gnyenden och sång som Burton alltmer lär sig att lyssna till. Inte som i ”tala med djuren” eller så, vilket kanske fraser om djurens språk kan ge intryck av, men som en röd tråd för nyfikenheten att följa i den här essäistiska, stora lilla boken.

Gränserna till naturen är bedrägliga, såväl i det stora som det lilla. Sommarhusets väggar är inte bara tunna, de visar sig också vara fyllda med myror. Eventuellt rent bokstavligt, för myrstackar har tydligen betraktats som billig isolering. I taket bor en envis ekorre, i dörrfodret humlor och bin, i förrådet samlas allt från rävar till slemsvamp, och i krypgrunden kryper nog också ett och annat. Det gäller ju heller inte bara Burtons lilla stuga. I takt med att människorna tagit över alltmer av livsutrymmet, och i takt med att vi flyttat ihop i städer, har också djuren anpassat sig till denna miljö.

Själva är vi förstås också djur, samtidigt som vi har en oöverträffad makt över planetens övriga varelser. Hur vi hanterar den makten är egentligen inget huvudfokus för Burton, även om hon naturligtvis snuddar vid frågorna. Det går inte att framkalla en sådan fascination inför livets enorma variation, komplexitet och uppfinningsrikedom utan att åtminstone indirekt fråga sig hur vi har rätt att handskas med denna mångfald.

Burton är som sagt långt ifrån påstridig på detta, mer politiska plan. Hon väcker fascinationen, och lyfter fram såväl de små, spännande delarna som den helhet där vi trots allt alla är beroende av varandra. Ekologin.

Fast handen på hjärtat tror jag risken är stor att det som lyser tydligast i mitt minne är det mer anekdotiska, som fiskarnas sång eller det faktum att grävlingar tydligen organiserar sig i något som liknar moderna flerfamiljshus – och ja, där är i alla fall jag tillbaka i det hopplöst antropomorfa – där de delar gryt, men där var och en lever ensam i sin egen håla, förutom på gemensamma städdagar.