Att jag fått ändan ur och läst någon av Julian Fellowes romaner har naturligtvis att göra med tv-filmatiseringen av Belgravia. Jag läser ut boken i väntan på det sjätte och sista avsnittet av serien, och det är inte svårt att föreställa sig att den skrivits just med tanken att filmatiseras.

Faktiskt inser jag, när jag läser andra recensioner, att också romanen först publicerats i serieformat, i en egen Belgravia-app, där text och ljud kompletteras med kartor och liknande. Det låter som ett spännande format, och den brittiska inläsningen som finns i appen är så hyllad att jag blir klart sugen.

Här är det dock den svenska översättningen och romanformatet det ska handla om, även om recensenten också har tv-serien högst aktuell i huvudet och såklart lägger märke till alla små skillnader dem emellan. Så blir det ju.

Belgravia är en stadsdel i London där det fina folket bor, och som är tämligen nybyggd när romanen utspelar sig på 1840-talet. Det är hit romanens karaktärer, de som inte redan bor där, strävar. Herr Trenchard, en byggherre och affärsman som arbetat sig upp från enkla omständigheter, har varit med och byggt området, och skulle helst velat bo där själv, men hans hustru, som är betydligt mer medveten om att de inte vore välkomna bland herrskapsfolket, har insisterat på ett snäppet mer blygsamt boende.

Vi befinner oss ju i vad många läsare förmodligen tänker på som Jane Austen-tiden (-ish), i kretsar där hårt arbete aldrig kan göra någon till en fullständigt respektabel människa. Det är ärvda pengar, lantegendomar och förmånen att rulla tummarna som gäller. Tevisiter, afternoon tea, är en ny och spännande social uppfinning.

Det är dock inte i de fina London-salongerna som romanen tar sitt avstamp, utan 25 år tidigare i Bryssel. Det är dagen innan det som ska bli det berömda slaget vid Waterloo, men det vet förstås ingen riktigt än. Napoleon är på marsch mot de brittiska trupperna och Sophia Trenchard, ovannämnda herr Trenchards artonåriga dotter, har precis säkrat en inbjudan till kvällens bal i den brittiska societeten.

Det har hon kunnat göra med hjälp av en ung adelsman och arvtagare, Edmund Bellasis, som hon i hemlighet gift sig med. Det är åtminstone vad hon tror, för när balkvällen upplöses i nyheten om den stundande striden ser Sophia den hon tror är sin make tillsammans med några av hans soldatkompisar och upptäcker bland dem den som utgett sig för att vara präst och vigt henne. Hon har blivit lurad och utnyttjad.

25 år senare påverkar den här relationen och allt som hände i Bryssel fortfarande familjerna Trenchard och Bellasis. De båda älskande, Edmund och Sophia, är sedan länge döda, men resultatet av deras förbindelse, den unge lovande Charles Pope som vuxit upp hos ett äldre prästpar utan kunskap om sitt ursprung, har hunnit bli vuxen och slå sig ner i London.
Start för diverse intriger om arvsföljd, äktenskapstycke och hemligheter.

Belgravia är en underhållande roman. Kanske inget att bli exalterad över rent språkligt, men en välvävd intrig med påtagliga såpadrag – vilket jag med åren börjat betrakta allt mindre som ett skällsord; människolivet är helt enkelt någon sorts såpa.

Ytterst lite tolkningsarbete krävs av läsaren. Fellowes skriver ut precis hur alla karaktärer känner och resonerar hela tiden, men han ger trots allt också en förståelse för hur även de mer osympatiska resonerar – åtminstone vad gäller överklassen.

Hör man till dem som ibland stört sig på den gemytliga relationen mellan överhet och tjänare i Fellowes stora genombrott Downton Abbey så får man betydligt mer sälta här. De flesta tjänare i Belgravia hyser inga varma känslor för sitt herrskap, utan är beredda att ta varje chans att tjäna en slant på deras svagheter. Det är mer eller mindre begripligt, och naturligtvis användbart för att driva intrigerna framåt.

Där har ni Belgravia – ett gott stycke underhållning i tjusig miljö, som samtidigt väcker tankar om den utsatthet de miljöerna erbjuder alla som anses lägre stående, som tjänare, icke infödda i överklassen och såklart kvinnor i allmänhet.