Det är ingen hemlighet att jag är oerhört svag för Downton Abbey, och slukar därför med glädje allt skaparen Julian Fellowes kommer i närheten av. Vissa av Fellowes tidigare böcker (Belgravia) är litterära fullträffar, medan andra (Fint folk) inte sticker ut lika mycket, men ändå är trivsam underhållning. Svunna tider är ingetdera. Redan själva premissen är rätt underlig: dödssjuke miljardären Damian Baxter behöver en arvinge, och kontaktar därför en gammal fiende (som även är vår namnlöse berättare) för att ge denne en lista på kvinnor han legat med. Berättaren har bara ett tjugo år gammalt, anonymt och vagt brev som antyder en graviditet att gå på, men kontaktar alla kvinnor i turordning för att snoka fram vem som kan ha fött Damians barn.

Svunna tider växlar mellan 1968 (när Damian och berättaren lärde känna varandra) och nutid (när berättaren sitter och dricker te med diverse kvinnor han brukade umgås med, i hopp om att de ska avslöja att deras barn egentligen är Damians arvingar). Det är krystat, men framförallt är det tråkigt. Det antyds hela tiden någon middag eller fest där allt gick fruktansvärt fel, och som ledde till att Damian och berättaren började avsky varandra. En social katastrof med fruktansvärda följder utlovas, men jag kan bespara er tid genom att avslöja att det som händer enklast kan beskrivas som ”lite obekvämt”.

Kanske kan Svunna tider egentligen sammanfattas med orden ”det var bättre förr”. Fellowes kommer genom hela boken ständigt av sig från berättandet för att istället hålla långa utläggningar om varför det var bättre förr. Folk söp, men de söp inte utomhus. Folk hade vett att inte prata om sin homosexualitet offentligt. Ungdomar lyssnade på sina föräldrar. Överklassen kunde bo på sina gods. Klass var viktigare än pengar. Kungafamiljen betydde något. Liberaler var inte lika liberala. Kvinnor höll inte på med plastikkirurgi.

Fellowes släpper ifrån sig visdomar som:

Plastikkirurgin är mycket bättre idag än för fyrtio år sedan, men likväl är det ett ironiskt och högt pris att betala, eftersom det för de flesta män är den ultimata avtändningen. Vetskapen om att en kvinna har låtit skära i sig gör att man har noll intresse av att se henne utan kläder. Kvinnor som opererar sig förlorar sin sexuella makt över män.

Berättaren klankar konsekvent ner på kvinnors utseende, ibland i bisarrt närgående detalj. Några få kvinnor är vackra, men då har de vansinnigt tråkiga eller obegåvade män, för fruntimmer vet ju inte sitt eget bästa.

Jag vet inte vilken värld Fellowes lever i, men den verkar ha många höga hästar att sitta på.

Svunna tider drivs långsamt, långsamt framåt av löftet om en ödesdiger kväll (som ingen kan prata om rakt ut, utan istället bara benämner som ”den där kvällen”) och hoppet om att vi snart får reda på vem som bar Damians oäkting. Det tog mig två månader att ta mig igenom Svunna tider, och när jag väl kom till upplösningen brydde jag mig inte längre. Hur någon som är så bra på att måla upp levande miljöer, intrikata sociala spel, och fascinerande karaktärer kunde producera något så totalt själlöst som Svunna tider är obegripligt för mig.