Utgiven | 2020 |
---|---|
ISBN | 9789177952817 |
Sidor | 337 |
Orginaltitel | The Mitford Scandal |
Översättare | Ylva Stålmarck |
Först utgiven | 2019 |
Jag är knappast ensam om att vara förtjust i mysdeckare. Istället för mardrömslika miljöer, gravt alkoholiserade poliser, och beskrivningar av mord som får en att må lite lätt illa, så erbjuder mysdeckaren oftast fina omgivningar, humor, och meningsfulla relationer. Kvar finns också ond bråd död, förstås, men man slipper detaljerna som får det att vända sig i magen på en.
Jessica Fellowes serie Mitfordmorden passar fint in i genren, och med tanke på att böckerna utspelar sig i det tidiga nittonhundratalets Storbritannien, så har de både tillfredsställt Downton Abbey-älskaren och mysdeckarfantasten i mig. Huvudpersonen är Louisa Cannon, tidigare barnflicka till Mitfordsystrarna, och nu kammarjungfru till den nygifta Diana Mitford. Tyvärr lyckas inte Skandal i svart – den tredje boken i serien – hålla någon spänning uppe. Kanske är problemet att den spänner över för lång tid. Den utspelar sig under fyra år, och försvinnandet som man gärna vill ha löst i början av boken har hunnit bli ointressant i slutet. Fellowes strösslar ut några mord här och där genom boken, men jag lyckas inte uppbåda något intresse för dem. Personerna som dör har visserligen introducerats tidigare i boken, men är rätt genomgående ointressanta och/eller osympatiska. Deras död mottar jag med en axelryckning. Man får aldrig riktigt någon känsla för att personer man bryr sig om (ytterst få, för övrigt) svävar i fara, morden är mest något lite besynnerligt som händer här och där i boken.
Resten av handlingen fyller tyvärr inte hålen som den bristande spänningen skapar. Louisa Cannon har knappt några meningsfulla relationer i Skandal i svart, mest känner hon sig avskärmad från de andra tjänarna och har en rätt trist relation till damen i huset, där hon inte riktigt är vän, men inte heller riktigt bara tjänare. Halvvägs in i boken berättar hon för läsaren att hon inte längre gillar Diana (husfrun), något som gärna hade fått illustreras i handlingen istället för att plötsligt bara nämnas.
De eviga beskrivningarna av ”det unga vackra folket” blir snabbt tröttsamma. Det är slanka figurer hit och släta frisyrer dit. Någon äter självklart inte choklad för att hon vill bibehålla sin slanka figur, en annan har vuxit upp och förlorat babyhullet som ersattas av en slank figur, en tredje har ett tråkigt ansikte men en slank figur. Jag höll inte koll på hur många gånger ordet ”slank” nämndes, men det fick mig att stöna högt av frustration några kapitel in i boken. Finns det verkligen inget annat av intresse av säga om en person? Inte? I så fall kanske man ska låta bli att skriva om personen i fråga.
Där de tidigare böckerna i serien skildrat klass på ett intressant sätt och varit spännande nog att få en att hela tiden undra Vem Som Gjorde Det, faller Skandal i svart platt. Den hade kunnat vara bra, med sin bakgrund av fascism på frammarsch i Europa och kontrasten mellan tjänstefolkets och deras herrskaps liv, men istället fastnar Fellowes i att beskriva klänningar och figurer. Eller ja, samma sorts figur om och om igen. Fascismen avhandlas genom att en karaktär i boken får säga att han hellre skulle vara nazist än kommunist om han vore tysk. Sedan nämns det inte riktigt mer.
Jag hoppas att nästa bok i serien hittar tillbaka till mysdeckarstämningen från de tidigare två böckerna, annars får det nog räcka med Mitfordsystrar för min del.
Publicerad: 2021-03-02 00:00 / Uppdaterad: 2021-02-28 19:08
Inga kommentarer ännu
Kommentera