Vackra unga döda är den andra delen i serien Mitfordmorden, och är precis som sin föregångare en riktig mysdeckare. Mitfordsystrarnas barnsköterska Louisa Cannon är tillbaka som huvudperson, och att se den brittiska överklassen på 1920-talet genom hennes ögon fortsätter att fungera väldigt bra. En ganska betydande detalj har dock ändrats: där Asthall Manor var Louisas räddning och trygga plats i första boken, börjar hon nu istället länga tillbaka till London, till nattklubbar, människor, och större självständighet.

När Pamela Mitford fyller 18 år bestäms det att det ska hållas en skattjakt med tillhörande festligheter på Asthall Manor. Godset fylls med vackra unga människor från den brittiska societeten, och i ett ögonblick av lojalitet mot den egna samhällsklassen går Louisa med på att göra den besökande tjänsteflickan Dulcie en tjänst, och öppnar en dörr åt henne utan att ställa frågor. De glamourösa festligheterna slutar dock i tragedi när gästen Adrian Curtis blir knuffad från taket på en närliggande kyrka och dör. Polisen slår snart fast att det är Dulcie som är skyldig till mordet, men Louisa är inte övertygad.

I London arbetar polisen Guy Sullivan, som hjälpte Louisa i första boken. Guy och hans kvinnliga kollega Mary Moon längtar båda efter att göra avtryck inom Londonpolisen, och få göra mer meningsfulla saker än att dirigera om trafik och leta efter bortsprungna katter. Guy hålls tillbaka av sin låga rang, Mary av sitt kön. I 1920-talets Storbritannien är kvinnliga poliser något man motvilligt accepterar, men mest gör löje av. Man ger dem absolut inte viktiga utredningar, för sådant är ju inte till för kvinnor, oavsett om de bär uniform eller inte. Tillsammans med Guy arbetar Mary med en frenetisk energi som bara den som har något att bevisa kan uppbåda, för att fälla Alice Diamond, drottningen av brottssyndikatet De fyrtio.

Snart visar det sig att De fyrtio och mordet på Asthall Manor har kopplingar till varandra, med Dulcie som offerlammet ingen riktigt bryr sig om. ”Det är alltid sådana som vi som blir misstänkta först” säger Dulcie till Louisa tidigt i boken, och det visar sig på sätt och vis vara temat för hela boken. Ingen i överklassen har svårt att tänka sig att en simpel tjänsteflicka skulle kunna begå ett mord, just för att hon är simpel. Det är tydligt att de inte ser klassindelningen som något som har med tur att göra (vilken familj du föds in i, t.ex.), utan något som är en självklar följd av att vissa är lite (eller mycket) bättre än andra. Det är mer logiskt för dem att en tjänsteflicka de känt länge och litat på skulle förråda dem för att hon är av ”simpel börd” än att en främmande och inte särskilt trevlig aristokrat skulle kunna vara skyldig till något grövre brott än att dricka när utskänkningstillståndet slutat gälla.

Med det i åtanke känns det inte konstigt att Louisa känner sig allt mindre hemma på Asthall. Hur ska man kunna leva tryggt bland människor som alltid kommer misstänka dig först?

 Även om mordgåtan i Mysteriet på Asthall (recenserad här) var något mer spännande, så tyckte jag fortfarande om mysdeckarstämningen. De sociala orättvisorna och den kvinnliga polisens kamp var en välkommen kontrast till den lantliga idyllen på Asthall. Fellowes är bra på att skapa trovärdiga miljöer och nyanserade karaktärer, och jag ser fram emot att läsa den tredje boken i serien.