I Fint folk skildrar Julian Fellowes den brittiska överklassens stundtals underliga manér och sedvänjor med samma blandning av skarpsinnighet, humor och värme som han demonstrerade i skapandet av tv-serien Downton Abbey. Fint folk utspelar sig visserligen på 1990-talet, men väldigt lite verkar ha förändrats i salongerna på godsen sedan Downton Abbeys 1910-tal. Stämningen är på något sätt så tidlös att jag ibland blir förvånad när en karaktär tar fram en mobiltelefon – det känns inte som att sådana nymodigheter hör hemma på överklassens lantliga gods.

Edith Lavery är en medelklasskvinna som sedan barndomen har fått lära sig av sin mamma att det hon ska åstadkomma i livet är att klättra högt på societetsstegen. När hon träffar den eftertraktade ungkarlen (och earlen) Charles Broughton är hon beredd att ha överseende med att han faktiskt är ganska tråkig och att hans vänner är oerhört snobbiga, eftersom Charles är hennes biljett till hjärtat av den brittiska adeln. Till Ediths försvar måste jag säga att hon inte är en samvetslös streber som helt medvetet utnyttjar Charles för att nå sitt mål i livet. Snarare är det så att hon lurar sig själv att hon är förälskad och att sakerna hon ogillar inte är så hemska, eftersom hon själv vill att det ska vara sant. Ibland har hon stunder där hon verkar inse att hon inte skulle stått ut med alla förskräckligt tråkiga sammankomster och människor som föraktar hennes medelklasshärkomst, men tanken på glamourösa tebjudningar och chansen att vara grevinna på slottet Broughton Hall bländar henne.

Fint folk berättas av en namnlös huvudperson, en skådespelare som är född och uppvuxen i överklassen, och därför utan problem rör sig både bland societetsdamer och bohemiska skådespelare. Det fungerar bra när han är en del av skådespelartruppen som ska spela in en historisk dramaserie på Broughton Hall, och känns naturligt även när han skärskådar den övre medelklassens som till varje pris vill vara överklass. Däremot blir det konstigt när han fortsätter vara berättare i vissa kapitel där han inte förekommer alls i själva handlingen, utan förvandlas till någon slags allvetande berättare som följer Ediths varje steg och har tillgång till hennes privata tankar och känslor. De kapitlen hade fungerat bättre om de varit skrivna ur Ediths perspektiv.

Stundtals blir Fint folk mer lik en etikettslektion eller något i stil med Butlers bär aldrig vita handskar – 1001 fakta om livet bland brittiska adeln än den underhållande roman den är menad att vara, men om man är väldigt fascinerad av allt som har med Downton Abbey och liknande att göra så funkar det rätt bra ändå. När Fellowes är som bäst drar hans humor, skärpa och dissektionsförmåga tankarna till Jane Austen. Fint folk är inte riktigt lika vass som hans senare roman Belgravia, som kom på svenska 2016, men mycket läsvärd och på det stora hela både mysig och underhållande.