Recension

: Barnmorskan i East End
Barnmorskan i East End Jennifer Worth
2012
Lind & Co
7/10

På andra sidan välfärdssamhället

Utgiven 2012
ISBN 9789174611021
Sidor 391
Orginaltitel Call the midwife
Översättare Göran Grip
Först utgiven 2002

Om författaren

Jennifer Worth (född Lee, 1935-2011) var brittisk sjuksköterska, barnmorska, musiker och författare. I tjugo år arbetade hon med vård i Londons fattigaste delar. Senare skrev hon om sina erfarenheter där i memoartrilogin Call the midwife (2002), Shadows of the workhouse (2005) och Farewell to the East End (2009). En fjärde självbiografi, In the midst of life, kom ut 2010 och handlar om vård i livets slutskede.

Sök efter boken

Trångboddhet, smuts, stora barnkullar och inga preventivmedel. 1950-talets East End verkar på många sätt avlägset. Det är en tid när ruinerna från andra världskrigets bombningar fortfarande stod kvar i de fattiga statsdelarna, när graviditeterna avlöste varandra och man fortfarande ”blev med barn” snarare än ”skaffade” dem.

För nyutexaminerade barnmorskan Jenny Lee blir mötet med slummen till stor del en chock, men hon lär sig också snart att uppskatta de vänliga och frispråkiga fattiga i området och de minst lika vänliga och frispråkiga nunnorna som driver barnmorskeverksamheten från Nonnatus House, klostret mitt i Londons sjabbiga hamnområde Docklands.

Om du har sett BBC:s tevefilmatisering som visades av SVT i somras minns du säkert de vackra unga barnmorskorna i sina snygga, strama 50-talsuniformer, cyklande omkring i de brittiska arbetarkvarteren. Och jo, det är svårt att låta bli att raljera en smula över den lite äppelkindade och förnumstiga beskrivningen av det hederliga, arbetande folket ur en städad ung medelklasskvinnas perspektiv – nyanserat förstås av den åldrade författaren. För det är ju just det med självbiografier. Det ligger ett helt liv av erfarenheter mellan den som skriver och det som beskrivs.

Ändå tror jag inte att bokomslagets stolta leenden (naturligtvis är bilden från teveserien) ska tolkas enbart som en romantisering. Där finns en yrkesstolthet, tror jag, en visshet om att göra något meningsfullt och spännande, något som förbättrar och till och med räddar människors liv.

Det är en ytterst befogad stolthet, och tillsammans med Åsa Mobergs Florence Nightingale-biografi borde den här boken läsas på alla vårdutbildningar. (Det vore också en fördel att vara just en smula medicinsk kunnig, för här och var får jag erkänna att jag inte i detalj fattar vad som händer, trots ordlistan i slutet.) Och varför inte av alla politiker som svänger sig med luddiga välfärdsbegrepp – det här är välfärdssamhällets första stapplande steg, och ännu mer själva anledningarna till att det byggdes.

För mitt i det äppelkindade, bland nunnor med prutthumor och ungdomliga upptåg, finns en ytterst brutal vardag. En värld av misshandel, missbruk, prostitution och oändlig utsatthet, av blod och var och stinkande syfilisbölder. Det är så långt ifrån romantiskt skimmer man kan komma, det är vad människor slagits och fortfarande slåss för att komma ifrån.

Jennifer Worths memoarer, där Barnmorskan i East End är den första i en trilogi, är kanske inte stor litteratur. Språket imponerar inte väldeliga och jämfört med teveserien är framför allt kronologin lite vag. (Åtminstone i denna första volym lyser också de egna kärlekshistorierna med sin frånvaro, men det är väl en så klassisk skillnad mellan bok och filmatisering att den knappt behöver nämnas?) Det är däremot minnen från en generation på väg ur tiden, och från en del av samhället som lämnat ganska måttligt med skriftliga spår efter sig. Som sådan är den klart läsvärd.

Ella Andrén

Publicerad: 2013-01-21 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-15 09:58

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5068

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?