Om jag ska vara ärlig, var jag totalt osugen på att läsa om ett lesbiskt par och deras två små barn i Norge idag. Mina barn är stora och tankar om moderskap kändes långt borta, men när jag väl började läsa var jag fast direkt.

Det spelar ingen roll att mina barn föddes för 25 år sedan i Tyskland och att jag var hemma de första tre åren medan min man yrkesarbetade: att bli mamma är universellt och tankarna runt moderskap är i stort sett samma oavsett om man lever i ett traditionellt äktenskap eller om man har blivit befruktad av danska spermier. Eller kanske inte riktigt de samma, eftersom jag aldrig behövde fundera på om den främmande ungen i sandlådan eventuellt var ett halvsyskon till mina barn, men alla andra funderingar som håller på att driva Silje Marie till vansinne, känner jag väl igen.

Kan man älska två barn lika mycket? Hur är en bra mor? Vad är anknytning, egentligen? Hur gör man för att inte tappa bort sig själv under den mest intensiva småbarnstiden? Hur håller man liv i ett förhållande där ingen får sova tillräckligt? Är vänskap ett hot mot partnerskap? Måste man berätta allt för sin partner? Ska man hålla ihop bara för barnen skull?

Jag dras snabbt in i Silje Maries funderingar och förutom att jag känner igen mig, vill jag ta henne i min famn och säga ”det blir bättre”. Jag vill också viska att inga stora beslut ska tas när man är gravid eller ammar. Men hon har tack och lov goda vänner, som säger en massa klokt till henne. Om hon lyssnar? Nja, inte hela tiden…

”Att bli tillsammans med någon, alltså att gå in i ett förpliktigande, långvarigt förhållande”, sa Janne långt innan vår vänskap började vackla, ”är att ge bort sitt liv. Det fattar folk givetvis inte. För allt känns så vackert och viktigt och tryggt. Jättetryggt! Men man ger bort sitt liv. Man delar sina mest välgrundade tankar och sina mörkaste fantasier, bankkonto, familj, vänner, man köper hus ihop, man får barn ihop, och man inser inte att livet är förvandlat till skört glas förrän en av parterna står med det i handen, redo att slunga det i väggen.”

Silje Marie är gift med Helene, de har två barn tillsammans och de har fött varsin son. De delar på föräldraledigheten och kämpar på så gott de kan. Just nu är Helene med barnen hos sina föräldrar medan Silje Marie förbereder huset inför den renovering som ska utföras av ett gäng lettiska hantverkare. Men Silje Marie funderar inte bara på hur hon bäst bänder loss golvlister och vilka av deras tillhörigheter som ska sparas och vilka som kan säljas eller slängas utan hon grubblar över om deras familj har en framtid. Kommer de ens att flytta tillbaka in i huset i september? Vill Helene fortfarande vara tillsammans med henne? Silje Marie är säkert inte enkel att leva med, men vem är det? I grunden brottas hon med extremt dålig självkänsla och skäms över att hon faktiskt har svikit Helene och gjort henne besviken.

Jag tror att alla som har levt i ett förhållande eller ens funderat på att leva i ett, kan ha utbyte av Tina Åmodts första roman på svenska. För mig handlar Den andra mamman om olika faser av kärlek och om vad förändring gör med oss.