Ryssland är på löpsedlarna denna februari månad år 2022. I världen hörs många starka protester mot kriget som drabbar landet Ukraina. Människan är kapabel till mycket vackert men också mycket hemskt.

Romanen jag nyss slagit igen pärmarna på utspelar sig i ett förrevolutionärt Ryssland. Vid tiden för handlingen levde såväl kompositören Tjajkovskij som författaren Dostojevskij. Deras efterlämnade verk spelas och läses än i dag.

Snabbt kastas jag in i en verklighet som kunde utspela sig i detta nu. En polis sitter bakom ett stort skrivbord. Det finns misstankar att en ung avliden man varit del av en samhällsomstörtande verksamhet. Pavel Aleksandrovitj Isajev, var en älskad styvson och skälet till att de kvarblivna tillhörigheterna finns hos polisen beror på en lista över personer som ska likvideras ”i namn av Folkets hämnd”. Brottsbevis, menar chefsutredaren. Den perplexe styvfadern, för övrigt den kände Fjodor Michailovitj Dostojevskij, får beskedet att vänta medan utredningen pågår.

En stilla väntan blir det inte. I desperation trycker den sörjande styvfadern Pavels efterlämnade vita kostym mot näsan. I nästa stund uppmanar han hyresvärdinnan att visa begravningsplatsen och väl framme kastar han sig över jordkullen. Tankeströmmar håller sömnen borta om nätterna.

I intensiva och vindlande konversationer grillas alla som var i kontakt med Pavel: hyresvärdinnan Anna Sergejevna, hennes minderåriga dotter Matrjona, chefsutredaren Maksimov och anarkisten Sergej Netjajev. Skildringen av smärtsam sorg innehåller ett ältande och många omtagningar som inte leder någon särskild stans. Det där är skrivet av någon som själv har varit där, tänker jag, samtidigt som jag noterar hur medkänslans strängar i mig vibrerar.

Samtidigt ljuder en annan sträng. I de här speglingarna av den självupptagne Dostojevskij som rör sig i 1800-talets Sankt Petersburg finns något skevt. Han är förvisso en sanningssökande människa och han är så klart den där författaren vars verk blivit omtalade. Men Petersburgsborna konfronterar honom och friktionen ökar. Det råder ingen entydig bild av att relationen mellan far och son varit alltigenom tillitsfull.

Dostojevskij verkar vilja hålla på med sin inre kamp mer än han vill veta sanningen. Hans skamlösa blick registrerar svåra förhållanden med svältande barn och mödrar som prostituerar sig. Omväxlande gör han motstånd eller ger efter för sina erotiska drifter. För en sekund råkar hela berättelsen i blixtbelysning. Författaren är bara ute efter material för sin nästa storsäljande misärroman! En gränslös konstnärssjäl, den där Fjodor Michailovitj Dostojevskij! Sekunden efter inser jag i min fånighet att den som vilselett mig är … Coetzee.

Berättelser som duperar mig och innehåller så här många nivåer är enormt underhållande. Möjligen borde jag protestera mot min förtjusning eftersom många scener är vanvördiga och i vissa fall vämjeliga. Men jag kan inte hjälpa det. I all enkelhet vill jag kalla Mästaren från Sankt Petersburg för ett mästerverk.