Tanja Suhinina ger på sin blogg vägledning i att rita svensk självbiografisk ångestserie: ”¢ rita ett gäng lika stora rutor på ett papper ”¢ ta en penna (en, linjerna ska vara lika tjocka) och rita sådär medvetet fult ”¢ fyll i med svart där det ska vara svart ”¢ kom ihåg att det du ritar […][...]

Om man nu prompt ska rita serier om ett gäng svenska gymnasiekids förgrämda identitetskriser och förvirrade olyckliga kärlekssituationer – hur bär man sig då åt för att intressegöra? Man klär dem i trikåer och ger dem superkrafter. Och låter dem gå superhjälteprogrammet på en i övrigt vanlig svensk gymnasieskola under slutet av 90-talet. Liksom i […][...]

Superhjälteserier är inte direkt en vanlig genre i svensk litteraturhistoria. På rak arm kommer jag på Kapten Zoom, Kapten Stofil och… eh… Krystmarodören. Ja, och så Bamse då. Man kan ha många funderingar över varför det är så. Kanske är det att det under lång tid – åtminstone 80- och 90-talen – har varit de […][...]