Tanja Suhinina ger på sin blogg vägledning i att rita svensk självbiografisk ångestserie:

”¢ rita ett gäng lika stora rutor på ett papper
”¢ ta en penna (en, linjerna ska vara lika tjocka) och rita sådär medvetet fult
”¢ fyll i med svart där det ska vara svart
”¢ kom ihåg att det du ritar ska vara (pseudo)självbiografiskt och handla om pinsamma, jobbiga och superprivata (pseudo)minnen
”¢ om du är kvinna är det bra med extra mycket fokus på sexism
”¢ fula kukar är alltid ett plus
”¢ kroppsutsöndringar är alltid ett plus
”¢ sex ska helst vara äckligt
”¢ om sexet inte är äckligt utan ömsesidigt trevligt ska sexet se äckligt ut, testa att rita tungor som sticker ut och mycket saliv

Hon syftar på Mats Jonsson och Nina Hemmingsson, och indirekt på andra namn som Åsa Grennvall, Sara Olausson, Daniel Ahlgren och Coco Moodysson.

En nyutkommen serieroman som helt friktionsfritt kvalificerar i genren är Daniela Wilks Banglatown. Wilks berättar i en intervju att hennes stil är ”väldigt Do It Yourself”, att det ”ser lite hemgjort och personligt ut”, ”kanske att man ser lite blyertsstreck här och var”, samt att det beror på hennes tidigare indiepoparskap och flitiga fanzineläsning.

Berättelsen om psykologstudenten mellan 20 och 30 som flyttar till London är så solskensdeppigt naivistisk och utlämnande tragikomisk att det nästan kunde ha förväntats av en parodi. Det är jobbigt att vara hemifrån, jobbigt att plugga och jobbigt att se fattiga på gatorna. Det är göra slut-gråten och inte cool nog-osäkerheten och nyförälskad+bakfull-promenaden. Och det är, förstås, generöst med textrader från tids- och platstypisk musik i bakgrunden.

Men att avfärda en berättelse som överflödig på grund av sin överensstämmelse med andra seriealbum som fått stort genomslag vore orättvist.

Att färgtuscha på mellanstadienivå, att rita svettdroppar från den som är nervös och spiraler från den som är hög eller full och kombinera det med förvirringen, relationstrubblet, hypokondrin och ensamhetskänslan hos en ung vuxen har en stor fördel: det är avväpnande. Det är öppet och plågsamt roande. Banglatown är ett utmärkt exempel på det.

Därför kan jag inte värja mig mot övertydligt levandegörande detaljer som en moderiktig rumskompis fnysning åt ett par färgglada gardiner, den skelögda blicken hos en nypårökt rosenkindad missbrukare eller huvudpersonens eget överspel till ansiktsuttryck.

Den är svår, den där berömda balansen mellan personligt och privat. Lika svår är den mellan enkelt och banalt. Men ibland måste man inte klara den felfritt för att leverera något värdefullt. Den kraft som bär Daniela Wilks berättelse kan sammanfattas som ren och okonstlad uppriktighet.