Recension

: Pojken i skogen
Pojken i skogen Mats Jonsson
2005
Galago
8/10

Att försona sig med Fucking Kramfors

Utgiven 2005
ISBN 9170371210
Sidor 222

Om författaren

Mats Jonsson är serietecknare, redaktör på Galago och numera även spoken word-artist. Han är född 1973 och uppvuxen utanför Kramfors. Förutom i egna albumen Unga norrlänningar (1998), Hey Princess (2002), Pojken i skogen (2005) och Mats kamp (2011) har han medverkat i bland annat DN, Bang, Rocky, Galago och Nöjesguiden.

Mats Jonsson – Serietecknarens fina hemsida.

Jonsson på Ordfront – Förlagets info om tecknaren.

Sök efter boken

Pojken i skogen tar vid ungefär där Hey Princess slutade – och började. Ramberättelsen utspelar sig 2005, när Mats och Victoria återvänder från Stockholm till Kramfors för att hälsa på respektive föräldrar. De flesta som flyttat från obygd till storstad – och det är väl vid det laget stora delar av Sveriges befolkning och ännu större delar av dem som faktiskt läser böcker – kan nog känna igen sig i blandningen av främlingskap, hemtamhet, rysningar och sentimentalitet.

Skulle vi kunna tänka oss att flytta tillbaka? frågar sig det unga paret.

- Men kanske … om vi får … barn?
- Ja, det kanske känns bra att de blir mobbade av våra gamla mobbares barn istället för av fullständiga främlingar!

Pojken i skogen är berättelsen om en uppväxt på en liten bruksort med karaktäristiskt lågt i tak. Om hur den där känslan av att världen är oändlig och full av möjligheter sakta bryts ner och byts ut mot intoleranta högstadiekorridorer och längtan bort. Om en ung man som i romanens början ritar sig själv som vuxen med strypgrepp och en pistol riktad mot sig själv som barn och ”Svara! Varför blev jag såhär? Svara!” i tjocka svarta bokstäver.

Serieromanen är något mörkare än debuten Hey Princess men precis som där går det mörka och självutlämnande hand i hand med en viss dråplighet och ömsinthet. Jonssons sinne för subjektivitet, det avväpnande direkta och drastiska i individens upplevelser, är minst lika imponerande när han skildrar barndom som när han skildrar tjugonåntings i debutromanen.

Pojken i skogen är också bättre sammanhållen. Det här är skrivet som en roman från början, inte (på gott och ont) hopsamlat i efterhand. Ramberättelsen ger en tydlig utveckling mot försoning mellan vuxenhet och barndom men sätter också in individen i ett sammanhang på nya sätt. Släkten, föräldrarna och hemorten får en ny roll hos den vuxne Mats som vare sig barnet i Pojken i skogen eller tjugoåringen i Hey Princess hade riktigt plats eller förståelse för.

Även tematiskt sett vinner Pojken i skogen på nya perspektiv. Från det rent komiska i hur vi tänker kring barndomsminnen – det där med de läskiga tanterna i simhallen, har jag glömt därför att det inte var viktigt, eller var det ett sådant TRAUMA att jag FÖRTRÄNGT det? – till diskussionen om hur omöjligt det är att skildra mobbing och skuld utan klyschor och efterklokheter om klassproblematik och mentaliteter som faktiskt inte ändrar ett skit för det utsatta barnet.

Ella Andrén

Publicerad: 2008-07-05 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-26 14:17

Kategori: Recension | Recension: #2971

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?