Jag vet inte varför det dröjde så länge innan jag läste Colosseum Kolosseum. Den svarta gummiboken införskaffade jag på bokmässan i september, det är ett halvår sedan. Och redan då var jag ivrigt sugen på att få sätta tänderna i den. Men inte. Visst bläddrade jag i den, fram och tillbaka, kände på den, läste kanske lite, men kom inte längre. Inte för att den inte lockade mig, inte för att jag upplevde den som svår och oinbjudande, det blev bara inte av. Förrän nu.

Att läsa Anna Hallberg är som att kliva ett steg närmare verkligheten.

Vattnar ur. Nästan ingenting.
Flätas våra svagheter in i varandra.

Colosseum, Kolosseum är ingen vacker bok. Det är en bok som jag fascineras och förfasas inför, det är en bok som jag äcklas av och älskar med. För att det är ett språk som tar mig närmare mig själv.

som om jag levde i en egen världsdel
avståndet
mellan mig

rakt genom analöppningen tryckt
det finns ingen slutpunkt
erbjuder vad jag kan
förödmjukelse och hat
ät min skit tugga
omsorgen mellan käkarna
vi ska ta hand om det
vi ska ta hand om dig

Att läsa poesi tycker jag handlar om att inte komma undan, att bli drabbad på ett sätt som man inte kan värja sig emot. Egentligen vill jag inte värja mig för poesin, speciellt inte för Anna Hallbergs poesi, men det är som hon skriver; att jag gråter redan innan det har börjat. Då värjandet mer blir en överlevnadsstrategi. Jag kanske låter dramatisk nu, men det är först när poesin blir en fråga om liv och död för mig, som den blir tillräckligt angelägen.

när jag slår tänker jag på: näsan
magen, halsen
dina fingrar är som fjädrar
jag gråter alltid innan
du ens har börjat

Med åren kan jag också tycka att poesin går längre ifrån mig än vad den gjorde förut. Det finns en rädsla hos mig att läsa för mycket, för att kvantiteten ska upplösa kvalitén. Rädslan för att upplevelsen ska utebli.

Du besöker mig och tror att du kan skratta som jag skrattar.
Hänger våra fosterhinnor i klasar i gropen.

För jag vill bli drabbad av poesi som jag blev drabbad av poesi en gång och Anna Hallberg ger mig den förmågan åter.

Livslånga pauser. En tystare sorg.

Fotograf: Sara Mac Key