Recension

: Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött
Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött Alex Schulman
2011
Piratförlaget
3/10

Distanserad kärlek

Utgiven 2011
ISBN 9789164203472
Sidor 200

Om författaren

[caption id="attachment_28651" align="aligncenter" width="180" caption="Fotograf: Peter Knutson"]Fotograf: Peter Knutson[/caption]

Alex Schulman föddes 1976 i Skåne men är nu bosatt i Stockholm.

Han blev känd som vass och elak bloggare och krönikör för bl.a. Aftonbladet. Under 2007 drev han Sveriges mest lästa blogg på aftonbladet.se då han bl.a. skrev kränkande inlägg om offentliga personer, vilket också ledde till att bloggen avslutades. Tidigare har han varit chefredaktör för Stureplan.se och en välkänd profil i Stockholms uteliv.

2009 kom Alex Schulmans debutroman om sin pappa ”Skynda att älska” på Forum förlag, vilken följdes upp av en roman om hans fru ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött” 2011.

Sök efter boken

Det första som slår mig när jag läser Alex Schulmans senaste roman är att han kallar Amanda (alltså hans fru som romanen handlar om), vid både för- och efternamn. När den självbiografiska romanen inleds har Alex Schulman visserligen precis separerat från sin tidigare fru och känner inte Amanda Widell (nu Amanda Schulman). Men när han skriver är ju allt det där över, han är gift och har barn med henne. Det är först halvvägs in i boken, när Amanda Widell blir gravid med deras barn, som hon blir till Amanda. Och det skapar en distans som följer mig genom boken.

Det andra som slår mig när jag läser Att vara med henne … är avundsjukan. Jag vill också ha sådär vackra ögon som Amanda Widell har, jag vill vara sådär älskad, ha någon som är så kär i mig att den personen skriver en hel roman om mig. Vara idolen, bli dyrkad, ha den där horden av män runtomkring mig. Men ganska snart mättas även den känslan.

Visst är det fint att en vuxen människa kan tänka så om en annan vuxen människa. Visst är kärleken blind och allt det där. Jag känner inte Amanda Widell, den enda gången jag har träffat henne var när hon och Alex Schulman var inne och köpte skor i butiken där jag jobbar. Hon var söt, bedårande charmig, trevlig, men ingen omänsklig gudinna, såklart. Däremot var de båda nära varandra på ett sätt som jag inte hittar i boken.

Distansen mellan Alex och Amanda växer eftersom hon inte får komma till tals. Det är hans version, hans blick, hans bok. Hon är mer en bifigur som måste finnas för att förverkliga honom och hans nästa steg i livet. Det låter säkert hårt, men Amanda känns utbytbar. Kanske är det så kärlek är, att det egentligen skulle kunna vara vem som helst som råkar passera förbi livet i rätt ögonblick. Men jag tror ändå på att Amanda har mer personlighet, mer tåga, mer liv än vad som kommer fram i Alex Schulmans bok om henne. Det glimmar till ibland, som när de hetsar upp varandra inför den första ultraljudsundersökningen:

Jag målar upp konturerna av ett skräckscenario och Amanda fyller i med färger. Vi tänker så fasansfulla tankar. Efter en stund står det alldeles klart för oss hur det kommer att gå till.
(…)
Men så plötsligt stelnar leendet på tanten. Ögonen blir försiktigt större, pupillerna smalnar. Hon mumlar: ”Men vad…” Hon avbryter sig. Vi frågar vad som står på. Hon svarar inte, men ögonen blir ännu lite större.
”Det här kan inte stämma…”, mumlar hon.
(…)
Jag skriker till dem, kräver att få veta vad i helvete som händer. Läkaren sätter sig försiktigt på britsen bredvid Amanda, samlar sig, försöker hitta ord.
”Jo, så här ligger det till. Av ultraljudet att döma tycks det se ut som om fostret… har klövar.”

Lite senare funderar Alex kring Amandas personlighet, hennes styrka och hennes skörhet, eller hennes djup och hennes ytlighet, som han utrycker det. Skörheten utlöses av att Amanda börjar gråta när de är på NK för att köpa det första bebisplagget till sin blivande dotter. Han förvånas över det eftersom hans Amanda är en stark person, en person att ty sig till, en sådan person som man berättar sina innersta hemligheter för. Han menar att det är en superkraft och om man besitter superkrafter måste man ta ansvar för dem och inte förråda någon, och det skulle heller Amanda inte göra. Det är hennes djup och hennes styrka. Att hon sen älskar läppstift, att surfa på klädsajter och att springa runt på NK en hel dag är hennes ytlighet.

Amanda. Hon pendlar hela tiden mellan bråddjup och extremytlighet. Jag frågade henne någon gång hur hon trodde att det kunde komma sig. Hon säger att det är för balansens skull.

Vi går fram till kassörskan och betalar. Amanda gråter fortfarande. Jag antar att det är något med balansen också här. Sådan otrolig styrka – sådan otrolig skörhet.

För mig förlorar orden i betydelse, de blir för stora, för banala. Vilken gravid kvinna gråter inte emellanåt? Vilken människa delar inte hemligheter ibland? Vem gillar inte att ha snygga kläder?

Jag tillhör dem som har följt Alex Schulman till och från under lång tid. Många gånger har jag skrattat högt för mig själv, imponerats av rappheten, fascinerats av iakttagelseförmågan. För att Alex Schulman är bäst på att skildra ögonblickssekvenser i Stockholm. Han är föraktfull mot både sig själv och alla andra på ett sätt som ingen annan behärskar, och det beundrar jag honom för.

Därför har jag också läst många av de kapitel som finns med i Att vara med henne … tidigare, som självständiga krönikor eller blogginlägg. Det är också i det formatet som de kommer bäst till sin rätt. Där har de inte som krav att ge en komplett bild, de behöver inte vara en del av en helhet utan före eller efter. När texterna istället sätts samman till en roman ligger humorn, självironin, tempot och språket kvar, men komplexiteten hos karaktärerna och händelserna uteblir.

Trots det läser jag Att vara med henne … snabbt och med glädje vilket är just språkets förtjänst, det känns som att det kommer till Alex Schulman så lätt, men det mesta är ju lätt när man är kär.

Emelie Novotny

Publicerad: 2011-03-31 00:00 / Uppdaterad: 2011-03-31 09:44

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4089

4 kommentarer

Du sätter fingret på det jag kände när jag läste boken. Jag kom på mig själv med att undra ”varför är du kär i henne egentligen?” och frågar man det i en kärleksroman är det något fel. Vissa kapitel handlade inte ens om Amanda. Men jag var tidvis imponerad av Schulmans språk, har tidigare undvikit att läsa honom av någon sorts elitism men just i beskrivandet av ögonblicksscener har han verkligen hittat rätt ton.

Oscar Oregistrerad 2011-04-04 10:53
 

Oscar, vad roligt att du tycker det! när boken har fått smälta in lite hos mig tänker jag ändå att kärlek handlar mest om en själv än personen man är kär i. kanske låter krasst men med det perspektivet tycker jag att Alex Schulmans bok blir lättare att förstå.

Emelie Novotny Redaktionen 2011-04-04 11:54
 

[...] Distanserad kärlek [...]

Något litet om Tranströmer | dagensbok.com Oregistrerad 2011-04-15 12:47
 

[...] bokbloggare om … boken: Dagens bok Dantes bibliotek Kulturbloggen Eli läser och [...]

 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?