Om jag skulle räkna upp de stödord som jag klottrat på den gula insidan av den helsvarta boken Colosseum, Kolosseum inför skrivandet av denna recension och samtidigt försöka imitera Hallbergs stil så skulle det bli ungefär såhär:

djur kroppar    kött våld     krig krossa
kroppsdelar 
jag blir du blir ingen
övervakning     sprudlande    vårkänslor
bevakning   ellips fängelse straff 
ellips     vård att se bli       sedd 
	Colosseum	Säters 	hospital  
maktens arkitektur ellips 	panopticon 
broskbitar    mellan tänder	
att           tugga	kött krig våld

Det här var ett dumt sätt att inleda en recension. Ungefär som att jag skulle förminska Hallbergs stil till oregelbundna mellanrum och radbrytningar. Det var inte det jag ville. Jag ville bara ringa in den första känsla som Colosseum, Kolosseum ger mig. Att den kretsar framför mina ögon som en svärm med knott och hur jag än viftar så får jag inte tag i den. Knivskarpa bilder dyker upp och sjunker åter ned i den puttrande språkmassan. Texten spretar men återkommer med (o)jämna mellanrum till några fasta teman. Från byggnaden Colosseum lånar Hallberg ellipsen och dess form skapar en rytm som ekar i texten.

Det här spretandet är verkligen inte någonting negativt utan resulterar snarare i en oerhörd rikedom i texten. Det finns någonting för alla sorters läsningar, alla sorters stämningar, utan att för den sakens skull någonsin bli urvattnat. Det här är en kompakt text som jag kommer att återkomma till.

När Hallberg, i en av bokens fyra delar, kretsar kring romarnas gladiatorarena Colosseum och mentalsjukhuset Säters hospital går mina tankar till Johannes Anyurus Städerna inuti Hall där han metodiskt undersökte låsmekanismer och vad som drev människor till att låsa inne och ute varandra. I Hallbergs fall handlar det om maktens arkitektur med ellipsen som den ultimata formen för att övervaka. Gladiatorernas kroppar går sönder och blodet klumpar sig i arenans sågspån under den stekheta solen i Colosseums mitt. Sågspånet måste bytas ut mellan föreställningarna. På Säters hospital måste någon ta hand om patienterna. ”Vad som måste göras och vem som gör det”. Människokroppen är mjuk och går lätt sönder. Djurkroppar går också sönder, upplöses:

från oxe till människa

tänderna sjunker in i biffen
genom stekytan
in mot kroppen

det är i munnen oxen upphör
tuggas ner till människa
i blodet
i tarmarna

I Hallbergs text finns, trots det stundtals smärtsamma innehållet, en lekfullt sjungande rytm. I de upphackade meningarna och bilderna klingar fragment av ramsor och visor. Detta ryckiga språk, med mellanrum som skapar störningar i läsningen och texten, tar över mer och mer ju längre man läser. Det är svindlande och vackert.