Det är nu. Nuet är ett band, och Anna Hallberg skriver:
platserna försvinner baklänges.
"Mil" är dikt som befinner sig i nuet, i detaljerna, utsnitten. Samtidigt är det poesi som färdas, poesi som i jämförelse med ett kassettband eller en bilresa lägger saker bakom sig – försvinner och återkommer. Referenserna till band är många i boken, bland annat skriver Hallberg om pärlhalsbandet, om repetition. Man kan se framför sig hur pärlorna glider i handen, en efter en och hur man aldrig vet när man kommit till början eller slutet och börjat om igen. Definitionen för mil varierar beroende på plats och tidpunkt. "Mil" handlar om minnesfunktioner, om det man minns och det man inte minns och hur man minns. Det är en slags ständigt pågående avståndsmätning. En mätning som oupphörligt förändras.
Dikterna i "Mil" liknar till formen bundna prosadikter. Varje dikt är strikt organiserad och innehåller åtta rader varav den sista flyter snyggt in i nästa första. Det är en berättelse, men det är inte det. Innehållet i varje dikt ger ett mycket rörigt intryck. Det är flera olika ögonblicksbilder staplade på varandra. Jag funderar över bokomslaget: det har en matt enfärgad brun ton. Genom tre utskurna smala springor skymtar man en bild. Bilden i sin helhet kan man bara gissa sig till. Det verkar vara en stadsmiljö, ett torg av något slag. Det intressanta är de få detaljer man faktiskt ser, att de blir bilden. Det här är minnet gestaltat. I Hallbergs fall blir det en hel berättelse. Genom bokomslagets springor ser jag en Burger King-skylt, en människa i blå jacka och bister haka, tulpaner, nyutslagna löv, skyltfönster, Stadium, grå bortvända kläder, en rand på benet. En grå rak stämning med lycka i nedre högra hörnet. Sedan öppnar jag boken. Bilden vecklas ut. Den var inte alls som jag föreställt mig.
Den här boken liknar ingenting annat. Den är ordning och den är kaos. Den är överraskande. Orden och sammansättningen av dikterna är som pärlhalsbandet, pärlorna är omaka och udda, lite som om ett barn skulle gjort det. Det är en stolpig, stötvis dikt och det är ett jämt strilande flöde. Till en början kan det vara svårt att läsa. Det känns ovant, hackigt, osammanhängande. Det känns för enkelt och det känns för svårt. Först efter en god stund insåg jag storheten med "Mil", hur extremt välgjord den är, att den lyckas beskriva det flyktiga nuet, det associativa, det samtidiga och samtida och ändå bli en berättelse, en helhet. "Mil" är ett spräckligt sidenband som vecklar ut sig utan återvändo.
Publicerad: 2008-03-02 00:00 / Uppdaterad: 2008-03-02 00:00
En kommentar
Låter ju bra det här. Som en väldigt uttömmande diktsamling.
Är den mer lättläst än "På era platser"? För den tyckte jag var asjobbig.
#
Kommentera eller pinga (trackback).