Krönika

Jag saknar dig (jag saknar dig!)

Den 19 augusti hade filmen Jag saknar dig premiär på svenska biografer. Vi uppmärksammar det här på Dagensbok.com med en recension av boken som filmen bygger på och den här krönikan. Både boken och filmen klättrar nu på topplistor, jag hoppas på en ny storhetstid för den här fantastiska berättelsen.

Jag är glad att jag gick och såg den där komedin på bio för några veckor sedan. Där såg jag trailern till den senaste svenska ungdomsfilmen Jag saknar dig. Filmen bygger på en populär ungdomsbok från 1992 av Peter Pohl och Kinna Gieth. Jag saknar dig, jag saknar dig! som boken heter bygger på den verkliga historien om Kinna Gieth som förlorade sin tvillingsyster Jenny i en trafikolycka. Boken vann Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok. Jag upprepar mig lite när jag säger att jag då var för liten för att läsa och förstå särskilt mycket om vad sorg innebär. Det har jag redan skrivit i min recension av boken. Jag missade att läsa den under hela min tonårstid och nu är ni kanske en del som tror att jag är för gammal för att läsa ungdomsböcker, men oj vad ni tror fel då. Ungdomsböcker och ungdomsfilmer hanterar stora ämnen som sorg och glädje på ett minst lika bra sätt som film och litteratur för vuxna om än med en lite annorlunda inramning. Det är också där storheten i Jag saknar dig, jag saknar dig! ligger, i förmågan att hantera sorg och glädje i tvära kast. Jag såg filmen och läste boken med tårar i ögonen och ett bubblande skratt i bröstet. Precis så härligt och hemskt kan livet upplevas av en 14-åring som har förlorat sin syster och samtidigt finner sin plats i livet med kompisar och kärlek.

Tvillingarna Erika och Hanna Midfjäll gör varsin fantastisk prestation som tvillingsystrarna Tina och Cilla och jag vet inte hur Anders Grönros gör det men han har plockat fram en känsla som trollband mig redan när jag såg trailern och som sitter kvar än idag. Det må vara ganska länge sen jag var 14 år men känslan har jag fortfarande i mig vill jag inbilla mig.

Ni som känner att ni är i rätt målgrupp och fortfarande inte har sett filmen eller läst boken uppmuntrar jag att göra det. Ni kommer inte att klara er utan att gråta så utrusta er med näsdukar eller en lång tröjärm att torka tårarna i. Ni som inte tror att ni tillhör målgruppen, ge antingen filmen eller boken en chans. Alla har varit 14 år och de flesta minns förhoppningsvis hur det var. De allra flesta kan också föreställa sig hur det är att förlora den som står en allra närmast. Hos mig har det väckt många tankar och känslor.

Anna C var med mig och såg filmen ett par dagar innan premiären den 19 augusti och dagen efter skrev hon ”vaknar med den här Broder Daniel-känslan. att ungdomsfilmer har den effekten”. Ja tänk för att de har det.

Inget är så svårt att gestalta i konsten, utan att verka pretentiös, som sorg. Ingenting är samtidigt vackrare än sorg gestaltad i konsten. Jag gick därför ut från bion efter att ha sett den där komedin, den bästa jag sett på länge med en tanke på trailern för Jag saknar dig. Tankar på sorg och tacksamhet över glädje och lycka uppstod på en och samma gång.

Camilla Hällbom

Publicerad: 2011-08-26 10:00 / Uppdaterad: 2011-08-26 10:20

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?