Recension

: Jag går aldrig ensam mer
Jag går aldrig ensam mer Johanna Wallin
2009
Ruin
8/10

På befolkningarnas sida

Utgiven 2009
ISBN 9789185191543
Sidor 263

Om författaren

Johanna Wallin är frilansskribent, född 1976 och uppvuxen i Uppsala. Hon har sedan 2007 varit bosatt på Västbanken och debuterar i bokform med Jag går aldrig ensam mer (2009).

Sök efter boken

Tänk dig att få din jord beslagtagen, el-, vatten- och livsmedelsförsörjning bruten, att inte kunna åka till jobbet, sällan eller aldrig kunna hälsa på släktingar fast de bor nära rent geografiskt och när du väl lyckas ta dig hemifrån aldrig veta när eller om du släpps tillbaka igen. Tänk dig att soldater kommer nattetid och för bort eller misshandlar dig och din familj eller planlöst demolerar ditt hem och dina ägodelar. Tänk dig att fredliga protester mot allt detta regelmässigt besvaras med tårgas och beskjutning.

Tänk dig att hela tiden leva i skräck för dina grannar. Att uppleva hur terrorn när som helst kan slå till och utplåna vardagen. Tänk dig att behöva göra obligatorisk militärtjänst på minst två eller tre år i form av krigshandlingar som strider mot alla människorättsliga principer.

Så ser vardagen ut för de palestinier och israeler som frilansjournalisten Johanna Wallin möter i boken Jag går aldrig ensam mer. Det är en välskriven, lättläst, konkret och mycket levande skildring av livet i och omkring de av Israel ockuperade palestinska områdena.

Wallin kommer till Västbanken första gången som internationell observatör sommaren 2007. Hon ska i tre månader bevaka framför allt de militära vägspärrar som upprättats överallt inom det ockuperade området, inte för att hindra palestinier att ta sig in till Israel och de israeliska bosättningarna, utan för att kontrollera och hindra dem att ta sig mellan palestinska byar och mellan hembyar och de egna odlingarna.

Själv har Wallin andra möjligheter än sina palestinska grannar att ta sig in i Israel – ändå är också hennes begränsade rörlighet ganska skrämmande. I Israel har Wallin emellertid en egen agenda. Kanske kan hon få veta något om sin far, den mystiske israel som försvann när hon var liten. Den här hjärtskärande undran känns kanske en smula malplacerad i skildringen, men samtidigt leder den in i Israel och en vilja att förstå också folket där och den rädslans politik som där råder.

Med tiden har jag förstått att rädslan är genuin hos många israeler. De lever under en regim som tar alla tillfällen i akt att sätta skräck i sin befolkning och därigenom få dem att godta att miljarder och åter miljarder ur statsbudgeten går till militären istället för till social omsorg. ”Säkerhet” har blivit religion i Israel. Det är den israeliska statens och militärmaktens magiska ord, ett mantra som upprepas om och om igen i alla möjliga medier och genom alla möjliga kanaler. Det används för att rättfärdiga vägspärrar, konfiskerad mark, husrivningar, arresteringar, utomrättsliga avrättningar, psykologisk och ekonomisk krigsföring.

Efter att de tre månaderna som observatör gått ut väljer Wallin att stanna i Tulkarem på Västbanken. Hon möter båda sidor av konflikten och skildrar ingen av dem nyanslöst, vänder sig mot våld och fanatism på båda, men poängterar också ojämlikheten mellan staten Israels militära – och mediala – styrka och det palestinska folkets. Hon kritiserar Israels ”statligt sanktionerade terrorism”, där all kritik tystas med anklagelser om antisemitism. Inte minst kritiserar hon vårt eget ointresse och handfallenhet inför situationen.

Västvärlden spelar ett nollsummespel med tystnad och bistånd, menar Wallin, ett spel som är ekonomiskt kostbart men naturligtvis framför allt kräver sin tribut i människors liv och välfärd.

Vi upprätthåller ockupationen genom att tiga gentemot Israel samtidigt som vi stillar det dåliga samvetet genom bistånd. Bistånd behandlar bara symptomen och förlänger därmed grundsjukdomen. Vi ger en konstgjord andning som gör det möjligt för Israel att bryta mot varje regel för hur en ockupationsmakt ska uppföra sig.

Genom att låta bli att ställa Israel till svars, är vi medskyldiga. Och dessutom rent korkade. Varför protesterar inte västmakterna när Israel bokstavligen spränger biståndsmiljoner i luften? Istället bygger vi snällt upp det sönderbombade igen. Där kan man prata om biståndsskandaler och slöseri med skattepengar.

Någonstans gör Wallin i förbifarten jämförelsen om Sverige vore ockuperat av Norge och samma fenomen fanns här. Och den tanken fastnar. Var skulle vägspärrarna gå kring mitt hem? Skulle jag kunna ta mig till jobbet? Till skolan? Hur skulle jag kunna försörja mig? Skulle jag kunna träffa någon i min familj eller av mina vänner? Hur skulle jag reagera? Och: hur skulle omvärlden reagera?

Ella Andrén

Publicerad: 2010-02-20 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 22:29

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3628

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?