Recension

: Djuraffär
Djuraffär Marie Norin
2010
Norstedts
6/10

Mänsklig kontakt sökes

Utgiven 2010
ISBN 9789113025902
Sidor 128

Om författaren

Fotograf: Johan Markusson

Marie Norin föddes 1967 i Malmö men är bosatt i Göteborg. Hon debuterade 1996 med diktsamlingen ”A”, och har också gett ut ”Mellan handen och munnen, halsen är en bro, mellan skallen och bröstbenet”, ”Världsrekord utanför Madrid”, och romanen ”Kupa”. Dessutom skriver hon krönikor och kritik och har översatt den danska författaren Pia Juul.

Sök efter boken

Två romaner står det på omslaget. Jag skulle snarare säga två berättelser, men det är mer baserat på att de är så korta än på att romanens byggstenar skulle saknas. De har kapitelindelning och skildrar en utveckling (som romaner brukar göra) snarare än en situation (som ofta är fallet i en novell). Men det är långt ifrån breda episka skildringar det är frågan om. Om man tänker sig att en roman vill säga något om samhället och inte bara om enskilda individer så är det ett väldigt individualiserat, ensamt samhälle vi möter här. Det handlar om människor som inte når fram till, förstår eller bryr sig om andra. Istället är de ofta maniskt upptagna av att färdigställa något eget mer eller mindre psykotiskt projekt.

I den första romanen, Djuraffär, möter vi en man som verkar leva sitt liv renons på mänsklig kontakt, förutom de få gånger någon kund irrar sig in i hans butik för att köpa torrfoder eller titta på kaninerna. När han upptäcker en överspikad lucka i golvet i affären och hittar ett gammalt förråd förändras hans liv. I förrådet finns två små glaskuber som innehåller varsin människoliknande varelse. Mannen blir besatt av att ta hand om dem och försöka få någon sorts kontakt med dem.

Roman nummer två heter Monstranser (vilket är ett föremål som används för att förvara det heliga nattvardsbrödet i under främst katolska mässor). Här finns flera historier – en man bygger en helgonbild i sitt garage, en mormor försöker förstå sig på sin dotterson, en gammal man sitter ensam och väntar på döden. Gemensamt här är språkets otillräcklighet för att nå fram till andra människor: det vardagliga samtalets ytlighet, den otåliga irritationen när någon inte lyssnar, viljan att kommunicera en inre upplevelse som man inte ens själv förstår sig på.

Det finns alltså likheter mellan berättelserna. Det är samma klaustrofobiska känsla som talar ur dem, samma hopplösa ensamhet. Försoning med den ensamheten tycks vara enda sättet att nå någon form av harmoni. Den del av omvärlden som man faktiskt kan nå fram till begränsar sig till den egna kroppen, som också den skildras som oförståelig men i alla fall ytterst påtaglig, ofta svullen, svag, grotesk och sårad. I båda dessa avseenden liknar Djuraffär också Marie Norins förra roman Kupa. Där fanns också både den sårade kroppsligheten och den språkliga oförmågan. Den boken var bättre, kanske för att den trots allt var längre, för att gåtfullheten var mer fullgången. I Djuraffär blir berättelserna ibland stillastående, det dröjer innan man dras in i det tillstånd de strävar mot. Men när man väl kommer dit är det starkt även denna gång. Man blir förundrad, oroad och fascinerad.

Alice Thorburn

Publicerad: 2010-02-21 00:00 / Uppdaterad: 2010-02-21 19:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3629

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?