Recension

: Kupa
Kupa Marie Norin
2007
Norstedts
8/10

Instängd i världen

Utgiven 2007
ISBN 9113016717
Sidor 95

Om författaren

Fotograf: Johan Markusson

Marie Norin föddes 1967 i Malmö men är bosatt i Göteborg. Hon debuterade 1996 med diktsamlingen ”A”, och har också gett ut ”Mellan handen och munnen, halsen är en bro, mellan skallen och bröstbenet”, ”Världsrekord utanför Madrid”, och romanen ”Kupa”. Dessutom skriver hon krönikor och kritik och har översatt den danska författaren Pia Juul.

Sök efter boken

"Kupa" är som ett litet reservat av litteratur. Att läsa den är att befinna sig i ett annat tillstånd, vagt oroad, utan kontroll men väl omhändertagen. Sådan är också tillvaron för dess huvudperson, den jagberättare vars identitet vi aldrig får veta något om. Han eller hon befinner sig i ett hus som man förmodar befinner sig på landet, långt bort från all annan bebyggelse. Vi vet att det är nära havet, men inte mycket mer än så. Här bor han – om vi för enkelhetens skull antar att det är en han – tillsammans med husets innehavare, madam, och herr O, som förmodligen är anställd hos henne. Berättaren är där för att utföra någon form av uppdrag, han för samtal med madam och antecknar det hon säger, till vilket syfte får vi heller aldrig veta. Men vi vet att berättaren är missnöjd, samtalen tar för lång tid och rör oviktiga saker, madam verkar inte vara intresserad. Herr O:s närvaro stör på ett svårdefinierat sätt.

Långsamt sjunker berättaren, och berättelsen, allt djupare ner i osäkerhet, irritation och avskurenhet. Det är fuktigt och varmt redan när boken börjar, snart regnar det också så tätt att man inte längre kan gå två meter utanför huset utan att bli vilse. Berättaren hör konstiga röster i sitt rum – kommer de från en radio någonstans? Hans ankel svullnar, hans sår på benet blir inflammerat. Och hans försök att kommunicera blir konstant missförstådda. Tillvaron börjar alltmer likna ett klaustrofobiskt fängelse, där misstänksamheten och besattheten vid småsaker blir allt större.

Allt detta skildras på en sparsmakad men exakt prosa, där småsaker får stor vikt. Berättaren lägger märke till skiftningar i ansiktsuttryck, han registrerar noggrant varje kroppsrörelse både hos sig själv och de han delar huset med. Kroppen är extremt närvarande i berättelsen: stickningar i skinnet, ögonens blodbristande vitor, såren och det gradvisa förfall som matchas av den minskade kontroll berättaren har över sin situation i allmänhet. Tiden står stilla redan från början, eftersom berättarens klocka symboliskt nog går sönder redan i bokens andra mening. Och snart vet man heller inte vilka sinnesförnimmelser som går att lita på, hur är tillvaron egentligen beskaffad? Slutligen är det inte bara yttervärlden, utan också kroppen som är det där fängelset. Distansen till yttervärlden kan inte överbryggas, inget av de verktyg man har till förfogande – rösten, synen, kroppsdelarna – är tillräckligt.

Det är till synes lättläst, för språket är motståndslöst och noggrant välskrivet, satserna klara och genomskinliga. Men stämningen (suggestiv), handlingen (händelsefattig) och budskapet (oroande svårtolkat) lämnar en ingen ro. När man är inne i berättelsen är det svårt att se att den också är väldigt rolig, det absurda och paranoida i hela händelseförloppet framstår först i efterhand, när man själv inte längre är oroad på samma sätt som berättaren. "Kupa" är en liten bok, 95 sidor som går fort att läsa. Det den lämnar efter sig är mycket större.

Textutdrag (Visa/göm)

Alice Thorburn

Publicerad: 2007-04-30 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-30 00:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2469

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?