Beskrivningar av rum.
Annat beskrivbart.
I husen mittemot är fönsterna mycket små.
Alla här har små händer.
När du kommer hem ska vi äta, sova.
Det finns ingenting att vara rädd för.

I slutet av "Världsrekord utanför Madrid" finns denna dikt: en finstämd bild av modern och barnet strax efter födseln. BB-barnens minimala lemmar, den enkla rutinen av nödvändiga behov, viljan att värna. "Det finns ingenting att vara rädd för", säger Marie Norin till barnet, men samtidigt till mig som läsare. Hennes dikt är mjuk och trygg utan att bli oförarglig.

Jag försöker ofta finna två allittererande ord som kan beskriva en bok, en människa, en dag. Världsrekord utanför Madrid beskrivs nog bäst med ordparet "enkelt egensinnig". Jag står på biblioteket den andra februari, plockar upp boken, vet att jag har hört dess namn förut, minns inte att Marie Norin är en författare jag försökt läsa men tröttnat på. Jag slår upp några sidor, läser, är först likgiltig men något väcker vilja och boken får följa med mig hem på en kopp te. Och när vi sitter där i en skön fåtölj, dricker te och kommunicerar, vill jag hela tiden läsa vidare. Marie Norin pockar på uppmärksamheten, jag lägger visserligen bort hennes diktsamling men tar strax upp den igen. Orden kliar lågmält. Jag ler ofta, skrattar till ibland – och tjusas.

Tog 4:an ut till Saltholmen. På kajen fick jag för mig att vinden blev så kraftig att den lyfte mig rakt upp. Jag kunde se mig själv försvinna. När jag kom hem försökte jag rita det. Det blev bara brunt.

Det här är egentligen dikter som bara angår Marie Norin själv. Hon berättar inget sensationellt – skriver en minnesdagbok över saker hon hört och fakta hon snappat upp, delar med sig av iakttagelser om mänskligheten, radar upp antalet lägenheter hon bott i, beskriver bokhyllans innehåll, påminner sig själv om att hon borde ringa Lena. Trots att, eller kanske just för att Norin inte beskriver något annat än en vanlig vardag blir det mycket intressant. Här finns inte metaforer eller effekter – inget effektsökeri. Bara det enklast möjliga, men ändå en kommunikation. Författarinnan lägger fram lakoniska iakttagelser och säger: läs om du har lust. Hon är så obekymrad, så litet mån om min uppmärksamhet att hon genast får den.

Marie Norin arbetar med grepp som inte är grepp. Hon har en stil som känns ärlig, lockande och mycket, mycket fräsch.

Sidan 37:

Långt senare blir bilderna tydliga, betydelserna: en människas sätt
att gå genom rum, minnet av hur någon böjde sig framåt,
oftast i det uteblivna.

Jag tänker på brev ingen skriver.

Dikten är ett brev till mig. Jag måste skriva ner den för bevaring: jag kommer antagligen aldrig att i efterhand förstå varför just denna dikt behövde bevaras – men den talade till mig. Den var något särskilt, just i läsningens stund, när jag trodde mig ha tröttnat på lyrik och inte har något att göra – förutom att läsa och därmed följa med Marie Norin på utflykter till barnavårdscentralen och naturhistoriska museet.

Självklara ord, vanliga enkla vardagsord.

Tisdag. Loja simtag.

Jag läser, ler och tänker: bättre än så kan det faktiskt inte bli.