När jag var liten tänkte jag skriva en novell om hur alla mina klasskamrater dog på de hemskaste vis. När jag skulle övergå från idé till disposition kunde jag inte förmå mig fortsätta, och idag känns det som ett av mina mer morbida kreativa infall. Min mördarroman blev aldrig klar. CJ Håkansson skrev klart sin.

Jag vet inte om Håkansson har någon personlig relation till de människor och platser han skriver om, men det känns så. Det utpräglat svenskt jordnära i beskrivningar och bakgrunder känns på riktigt och blir förstås vansinnigt absurt när det ställs mot det boken handlar om – hur Helvetets portar slås upp, mitt i vårt avlånga land. Denna mänsklighetens undergång utspelas här i orter som Linköping och Vråkaryd, där småstadsköpcentra och tallbarrsdoft förbyts mot hopplös galenskap och fullkomligt blodbad.

I en serie löst sammanhängande berättelser får vi följa några helt vanliga svenskar in i en vedervärdig verklighet med hus som äter uteliggare, Fågelmän i kylskåp, kannibalism, besatthet och familjer som mördas av sina egna. Som spindel i nätet och återkommande i boken finns Martin, som blivit kanal för Vilddjuret och återvänt till Sverige och tagit stormen med sig. Inflikat i boken finns också korta passager med små nedslag i allehanda vederstyggligheter.

Låter det lite småfånigt roligt? Det är det inte. Av all skräck både i bokform och filmform jag konsumerat under åren (massor!) är detta nog det mest humorbefriade jag stött på. Det finns ingen finurlig galghumor att trösta sig med, ingen glimt i ögat någonstans. Det är inte menat att vara kul heller, det är meningen att äckla och skrämma. Äcklad blir man, till och med jag kände mig lite illamående då och då, trots lång tids härdande. Detta visar återigen att det skrivna ordet är en mycket mer kraftfull förmedlare av skräckgenren, om det utnyttjas rätt.

Skräcken i boken är mycket, mycket fysisk. Större delen av boken hänges åt sönderhackade kroppar, utgrävda ögon, kokande hud, avklippta och söndertrasade kroppsdelar, sprutande artärer och mosade ansikten … mot slutet börjar slaktvarianterna gå i retur eftersom det bara finns så många sätt man kan skända och lemlästa en mänsklig kropp på. Detta trots att Håkansson har ett mångsidigt och fiffigt språk, inte bara i tortyr- och dödsbeskrivningarna.

Den inte fullt så fysiska skräcken – paniken över förlorade familjemedlemmar, den avgrundsdjupa hopplösheten, rädslan för framtiden – finns där förstås, men får oftast snabbt ge vika för nästa orgie i blod och köttslamsor. Äckligast blir det förstås när det hemska lämnas outtalat (som i textutdraget nedan). Det händer dock ganska sällan; det mesta är geggigt detaljerat, ett enstaka dödsfall kan ta sidor att beskriva, känns det som. Med skräck är det väl så att det som utlöser den verkliga rädslan är just hoppet, hoppet om att allt kanske ändå ska gå bra. Det blir väldigt lite av den varan i den här boken.

Till slut vill man ut ur innanför-perspektiven, det blir för nattsvart och för mycket vadande i kroppsdelar och krossade spädbarn. Man längtar efter lite vanlig 'vad-händer-samtidigt-ute-i-den-vanliga-världen'-berättelse. Men Håkansson släpper aldrig ut läsaren i friskare luft. Detta i kombination med ovan nämnda humorbefrielse skapar en massivt nattsvart läsupplevelse.

Finns det någon mening med berättelsen då, eller är berättelsen mening i sig? Jag är inte rätt person att avgöra det, för mig känns det dock som en kompromisslös djupdykning i detta tema, där Håkansson gett sig fan på att inte sluta skriva förrän allt kommit ut. Jag kan ha fel. Oavsett vad man tycker om innehållet i sig är det en bok som gör ett obehagligt avtryck och inte vill släppa taget. Så har jag inte känt sedan jag tjuvläste farsans Chock när jag var liten.