Egentligen skulle det vara en än mer intressant diktsamling om författaren verkligen var en på hög nivå utövande ishockeyspelare, skrev vackert om sin älskade sport. Hockeyspelare och poet, något av en osannolik kombination – så säger fördomarna. Nu är det inte heller riktigt så. Tom Malmquist slutade spela hockey och valde poesin. Fördomarna infrias. I "Sudden death" framstår hockeyn som den mest vedervärdiga hierarkiska levnadsformen, en mycket brutal manlig sådan. Dikterna kan tolkas som en extrem variant av hur det på ett samhälleligt plan verkligen kan vara för en pojke att växa upp till man.

Det handlar om att vinna, att slå sig fram. Aldrig, aldrig visa svaghet. Och hur svårt det är att ta sig ur den mansroll som alldeles för tidigt pådyvlas en. Att inte vilja bli det pappas pappa ville att pappa skulle bli.

min stödkrage, hans hand
skruvar sig in

nu

i nacken, hans arm är ett skaft i mig, jag lyfts
upp,

han slår ned en väldig
spik

genom urminnes

tider.

Tom Malmquist dikter växlar ofta i tempo, de är råa och rasande snabba, mjuka och sorgliga, stilistiska och rena. Överklyvningarna mellan strofer och dikter är oväntade och skickligt gjorda, om än ibland överarbetade i klar modernistisk typ. Tyvärr är boken för svår för barn och är inte heller skriven ur ett barns perspektiv. Det är en tillbakablickande berättaröst som delger oss bilderna. Annars borde hockeyförbunden ha som regel att dela ut "Sudden death" till alla nyinskrivna knattar. Fast framförallt är det de skrikande läktarpapporna och prestationsinriktade idrottstränarna som borde läsa den och ta lärdom. Lära sig att barn är barn och låta dem vara det.