Nils är en avdankad bluesartist som levt ett hårt rockstjärneliv och nu för första gången ska återvända till By, hans hemort. Där finns gruvschakten som förpestat dricksvattnet och fått ölbryggningen att blomstra i det lilla samhället, hans kärlek från ungdomen som var den första som såg honom naken, hans gamla hund som borde varit död för längesedan men som genom ett mirakel fortfarande lever – kanske på grund av det maskrosvin som hans nya ägare tillverkar och matar honom med. Där finns också hans mamma som håller på att bli blind, i Fjärilshuset som Nils pappa byggde till henne för att föra hennes barndom i Indien lite närmare. Och så pappans grav, det är därför Nils är där. Men det tar ett tag för honom att ta sig dit, han fastnar hos många olika bekantskaper från förr på vägen, och lika mycket som besöket handlar om hans pappa kommer det att handla om Nils själv.

Döda löv är en bok om att hitta tillbaka hem, skriven med lätt och varm hand. Skildringen av By och människorna där står i centrum; berättelsen slingrar sig fram genom Nils möten med dem och sina minnen av dem och platsen. Det är tydligt att Malmquist har velat behandla tidens gång och påverkan på människoliv i en historia med märkliga sammanträffanden och ständiga musikreferenser – hela tiden med den svenska, grönskande sommaren som kuliss.

Som en anekdotisk, lättsam och många gånger dråplig historia fungerar Döda löv fint. Den når dock inte riktigt in på djupet. Kanske beror det på att intentionen att beskriva tidens obarmhärtiga gång skiner igenom för mycket – texten vill något som den inte riktigt lyckas med – eller att historien i sig är så pass lik en uttjatad countrylåt att något mer extraordinärt hade krävts för att texten skulle kännas på riktigt.

Malmquist ger i alla fall tillträde till ett litet samhälle som rymmer mycket, och när Nils åker ifrån By på sin kvadricykel är jag nöjd att han verkar ha hittat viktiga saker där, och att jag fick vara där med honom.