Per Ole Perssons debutroman Jaco är drygt hundrafemtio sidor, men känns mycket längre. Det är en krävande och omtumlande läsning, bitvis svår och snårig, men samtidigt väldigt direkt och obehagligt aktuell. Språket är köttigt och rått – välkommen till fukten, värmen, trycket mot huvudet.
Vi befinner oss på Timor. Året är 2006 och ett inbördeskrig ligger och trycker runt hörnet. Det har inte brutit ut, men oron vibrerar i luften. Textens jag – en ung, svensk man – driver runt utan vare sig mål eller mening. Ingen vet varför han befinner sig på Timor, knappt han själv. Var kommer han ifrån och vart är han på väg? Som av en slump träffar han träffar Elias och Miriam, två symbolladdade karaktärer, som blir hans ödes katalysatorer. Med sina profetiska namn och sin dunkla bakgrund får de något mytomspunnet över sig. Miriam är dessutom gravid och barnet som hon bär i magen blir en oförlöst möjlighet till ett steg mot försoning och förståelse. För att fly undan våldet reser trion iväg till en annan ö – Jaco – som påstås vara ett stycke besjälat, levande land. Eller är ön i själva verket mörkrets hjärta?
Jaco har starka paralleller till Joseph Conrads Heart of Darkness från 1902. Trots att det är över hundra år mellan de båda böckerna, etablerar de en otäck dialogicitet: här möts kolonialism och postkolonialism, politik och ekokritik – the west and the rest – i ett ständigt virrvarr av bokstavlig och bildlig amputering av människor, djur och natur. En våldtäkt på världen utförd av världen. Men dialogiciteten är inte bara tematisk. Böckerna belyser även språkets stilistik och estetik. Perssons uppbrutna mardrömsprosa speglar Conrads surrealistiska text och tillsammans bildar de ett förrädiskt och opålitigt vakuum som rubbar jämvikten.
Jaco är på många sätt dunkel och tvetydig. Läsaren befinner sig på osäker mark och läser man noggrannt upptäcker man snart flera parallella, minutiöst utförda, perspektivförskjutningar. Den är tät, trots sin löst sammanhållna historia, och påfallande episodisk. Små stycken varvas med längre, men de är alla fragment – små klossar – som ingår i ett mycket större pussel. Ett pussel där en bit saknas. Tillsammans bygger dessa fragment upp en historia – som bitvis andas minnets och drömmens struktur. Förstklassig spänning – på högsta nivå.
Missförstå mig inte nu. Perssons roman är ingen deckare eller skräckis. Istället finns här en subtil ton av ondska som filtrerar sig genom texten. En klibbig, men vag, nästan ohörbar stämma som blir plågsamt synlig i hela sin komplexitet. Visserligen har historien flera glapp och glipor, men de ger ingen ro. Dessa är inte rum för återhämtning utan förstärker snarare vansinnestempot och infernot. Ett dramaturgiskt grepp som fungerar mycket bra. Jaco är stilsäker, snygg och tät. Jag hoppas få läsa mer av Per Ole Persson. Medan jag väntar får jag nöja mig med att rekommendera hans första bok. Den är, trots sin brutalitet, helt enkelt en perfekt förtjusande sommarskräck.
Publicerad: 2012-06-26 00:00 / Uppdaterad: 2012-06-26 22:33
En kommentar
[...] så stor att den lika gärna kunde betyda jordens undergång. Lotta Lundbergs Ön, Per Ole Perssons Jaco, Susanna Lundins Hindenburg, Carolina Fredrikssons Flod, till och med Mikael Niemis nya vad jag [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).