Kanske hette hon Esther. Kanske sköts hon direkt på gatan efter att ha tilltalat en tysk soldat på jiddisch. Vem var egentligen där och kan veta? Vem har berättat historien?

Kvinnan som kanske hette Esther blir kvar i Kiev när resten av familjen flyr 1941. Hon har så svårt att röra sig och de tror att de snart ska kunna återvända. Istället kommer budet att samtliga judar ska infinna sig i hörnet av Melnik- och Doktorivskigatan den 29 september klockan åtta. Av pliktkänsla tar sig hon som kanske hette Esther (”jag sa babusjka och mina föräldrar sa mor”, försvarar sig författarens pappa) mödosamt ned på gatan och möter kanske den där tyska soldaten.

”Esther kanske” är en av alla de släktingar, eller kanske snarare fragment av en släkt, som Katja Petrowskaja försöker fånga i den självbiografiska debutroman som fått just titeln Esther kanske. Det är en historia full av hål, av flykt och namnbyten och ond bråd död, av tystnaden som en överlevnadsstrategi, som präglat hennes och många andra judiska familjer. Andra familjemedlemmar dör eller förändras för alltid i koncentrationsläger. Ett par infinner sig i hörnet av Melnik- och Doktorivskigatan den där septemberdagen och marscheras till ravinen Babij Jar där de dödas och begravs tillsammans med hundratusentals andra.

Att hålla ordning på de enskilda detaljerna och personerna är inte helt lätt. Människoöden fastnar i minnet, men stora delar av släkttrådarna, hur de alla hänger ihop, blir åtminstone mig lite övermäktigt att hålla ordning på. Det känns heller inte som det viktiga. De är en del av någonting större, en europeisk historia, men också av en individs och en familjs historia, bakgrund, förlängda erfarenheter. Hur ska man ens hantera alla dessa avklippta band, all tystnad och alla luckor i det kollektiva minnet? Allt människor förmått att göra mot varandra?

Att undersöka denna historia, som Katja Petrowskaja försöker göra, är att lägga pussel, att hamna i återvändsgränder och slå pannan i väggen. Att vara på väg till ett koncentrationsläger eller leta efter minnesmärken efter en massaker samtidigt som människorna omkring en har picknick eller är på väg till badplatsen. Ofattbara kontraster. Svårgreppbart.

Lika mycket som Esther kanske är en roman om historia är det en roman om historien i sig. Om vad vi kan veta och inte veta. Hur vi ska hantera luckorna och fulheten. Om det bedrägliga minnet och berättelserna som kanske är viktiga oavsett om de är alldeles exakt sanna, därför att det är så de berättats, så de bevarats av människor som inte har mycket annat kvar att bevara. Inget annat som överlevt.