Recension

: Jakobs stege
Jakobs stege Ljudmila Ulitskaja
2017
Ersatz
9/10

En släkt- och epokkrönika

Utgiven 2017
ISBN 9789187891533
Sidor 688
Översättare Hans Björkegren

Om författaren

ljudmilaulitskaja
Foto: Cato Lein

Ljudmila Ulitskaja, född 1943 i Moskva, är en av Rysslands största författare. Hon är också kontroversiell på grund av sitt öppna motstånd mot Putins regim. Flerfaldigt prisbelönt, bästsäljande i hemlandet och översatt till ett stort antal språk.

Sök efter boken

Omslaget: Författarnamnet och bokens titel skrivna med gyllene typsnitt som smälter in i en smutsig grön bakgrund. Emellertid är det de tre koltecknade spädbarnen som upptar den omedelbara uppmärksamheten. Tre nakna, försvarslösa och närhetstörstande som nyfödda är oavsett i vilken era de kommit till världen.

Stackars eländiga sak! Varför brinner du inte? Herreminje! Veken, veken är ju för kort! Vad tar man sig till nu? Va sa? Men söta, kära nån! Asch, det gör väl inget, jag går och köper dig en ny veke – och sen är det du som lyser – och lyser bra!

Ursprungscitatet rör inte en människa, men i begynnelsen är vi nog alla mer eller mindre veka lågor födda in i olika grader av kärlek och förväntningar och tvång.

Denna recension påbörjades redan innan jag öppnat boken. Någonstans hade det stått att det rörde sig om en ”äkta rysk roman” eller något i den stilen. Det var inga återhållsamma förväntningar som tog form. Samtidigt är titeln suggestiv så det förslår – hade vi kanske att göra med ett verk av bibliska proportioner?

Texten skriver sig själv och mitt jobb blir transkriberarens. Ibland stannar jag upp, kritar ned något i ett dokument som finns där uppe bland molnen. Jag försöker strukturera informationen och alla dessa namn och smeknamn. Tänker: Är detta överflöd av namn möjligtvis ett av kriterierna för att kunna sälla sig till kategorin äkta ryska romaner? Som vanligt uppstår utmaningar när jag försöker verbalisera de känslor som virvlat upp inom mig. När jag vänder den sista onumrerade sidan 689 är jag sorgsen. Det brukar jag vara när en stor läsupplevelse tar slut, om det nu går att tala om ett sådant. För tar en roman slut? Det man inte glömmer av den förblir ett minnesmärke och något att stöta andra böcker, eller upplevelser generellt, emot. Den lever vidare inom en.

Ljudmila Ulitskaja har utifrån tidigare stängda arkiv och egna gedigna efterforskningar skrivit en bok utan huvudkaraktär. Åtminstone inte med endast en huvudkaraktär. Istället figurerar flertalet människor vilka i sin mångfald formar en enhet som inte har ett huvud utan i sig självt är något annat, inte helt enkelt att ringa in – alltså vad som är en släkt. En familjekrönika kallas den, vilket är rimligt. Samtidigt är det en nedtonande benämning av en exposé över ett genetiskt band bland tusentals andra. Just detta band löper genom ett 1900-talets Ryssland, sedermera Sovjetunionen och sedan åter Ryssland, fullt av umbäranden, likgiltighet och kärlek.

Vissa karaktärer får mer utrymme än andra och längs utmed meningarna mejslas deras släktskap och inbördes förhållanden ut. Några karaktärsdrag återkommer och kommer åter i individerna, men i huvudsak har vi att göra med unika personer med egna karaktäristika. De parallella historierna – inte i tid men i text – tillför en intressant aspekt till läsandet: Karaktärsutvecklingen som för läsaren sker i realtid föregriper ibland den tid där den eller den personen befinner sig. Yngre reflekterar över äldre och deras historia och med tiden öppnas nya perspektiv för dem och hur de kan förstå sina förfäder och kanske i förlängningen sig själva. Det finns varken genomonda- eller goda karaktärer; samtliga är myriader av lynnen och infall och det går inte att placera dem i enkla fack. De känns helt enkelt realistiska.

Jag uppskattar särskilt en relation som utvecklar sig från en klassisk förälskelse med allt vad ömhetsbetygelser och naiva framtidsplaner heter, till ett tärande distansförhållande som upprätthålls brevledes. Brevkommunikationen är i mångt ett fascinerande och utdött fenomen som är svårt att förstå för oss som är vana vid en kommunikation som är så direkt att ett uteblivet svars-SMS från vår eller våra partners helt säkert är resultatet av otrohet eller värre.

Det är något särskilt med berättelser som på förhand i sitt upplägg förtäljer att karaktärer kommer dö. Jag intalar mig att jag läser annorlunda, söker efter detaljer och förklaringar som måste dölja sig mellan raderna. Det blir allvarligare och på något vis ultrarealistiskt: Karaktären är lika mycket vid liv som vilken annan som helst och plötsligt – borta. Den vetskapen påminner kanske om ens egen förgänglighet och hur lite – ärligt talat ingenting – vi vet om ögonblicket efter detta.

Sovjetunionen var, särskilt under Stalin, en människoföraktande slaktindustri som till följd av ett klimat av angiveri och en enskild mans paranoia och cynism skyfflade ned människor i anonyma massgravar. Under läsningen drabbas jag av svindelkänslor av den ständiga påminnelsen av alltings skörhet, den enskilda människans momentana väsen. Det är en fantastisk berättelse och samtidigt en historielektion med bäring in i samtiden. Särskilt som historien och dess realitet nödvändigtvis inte är enbart historia utan kanske väntar redan runt nästa hörn. I samma stund som vi i boken läser om hur borgerlighetens relativa välstånd tvångsförstatligades, påminns vi om hur vårt eget välmående är avhängigt mekanismer vi nödvändigtvis inte själva rår över. I detta fall rör vi oss kring ett släktträd som likt alla andra med tiden glesnar mellan grenarna och snart sällar sig till kalhygget där tusen år av släkter långsamt multnar ned i den eviga glömskans mull.

Samtidigt är det i boken mer liv än icke-liv. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen – det kan förta en del av glädjen – men det är så komplexa relationer och levande människor att det är svårt att inte vända sida efter sida efter sida. Där är kärlek och kärleksakter; glädje och sorg; nöd och välstånd; matematik och kultur; religion och vetenskap; vardagliga och djupt filosofiska spörsmål; liv – liv!

Apropå sorgsenheten när jag lade ifrån mig boken så blev jag kanske mest nedstämd av tankar kring mitt eget öde. Räds vi vår egen död eller är det vår omgivnings ofrånkomliga borttvinande som vi har svårt att hantera? Där minnen, snart bara minnen av minnen, är allt som blir kvar bredvid ett otal av still- och rörliga bilder. Förmår dessa bringa den hugsvala vi kommer vara i nöd av? I mitt inre målade jag upp min framtid. Vilka minnen skulle göra ont? Vad skulle jag sakna? Vad skulle jag ångra? Vilka älskar jag nu? Är det ett leende som i slutändan förseglar livet? Kan vi lära oss något av de överlevnadsstrategier som förekommer i boken: Musik, teater eller lidelsefull vetgirighet; kärlek, hat och starka känslor rent generellt?

Jag avrundar gärna med:

genernas terror och miljöns obotliga påverkan bollade med oss lekbollar och intalade oss att vi studsade hur vi ville.
- bernt erikson (som inte trodde på det där med versaler), helheternas identitet

Robert Myhreld

Publicerad: 2017-08-16 00:00 / Uppdaterad: 2017-08-16 09:34

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7039

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?