Recension

: Little Bee
Little Bee Chris Cleave
2012
Brombergs Bokförlag
6/10

En flyktingflicka är alltid en flyktingflicka

Utgiven 2012
ISBN 9789173373845
Sidor 314
Orginaltitel The Other Hand
Översättare Ulla Danielsson

Om författaren

chris_cleave_forfattarportratt
Foto: Niall McDiarmid

Chris Cleave (född 1973) är bosatt i London och har länge varit kolumnist i den engelska dagstidningen The Guardian. Little Bee som är hans andra roman, tog sig upp till första plats på New York Times bästsäljarlista och blev en ”Sunday Times bestseller” i England.

Sök efter boken

Little Bee befinner sig i romanens inledning inlåst på en flyktingförläggning i England. Hon är i tonåren, hon är ensam och hon bär med sig minnen av fruktansvärda upplevelser från hemlandet Nigeria. På förläggningen har hon under de två år hon väntat på det beslut som aldrig kommer via tidningar och annan media, lärt sig att tala engelska ’som drottningen gör det’. Genom att behärska språket hoppas hon att det nya landet ska ta emot henne, ge henne en plats i en tillvaro där hon inte alltid måste se till att ha en reträtt, en väg ut ifall männen som kom till byn även skulle hitta henne här.

Historien berättas omväxlande av Little Bee och omväxlande av den engelska journalisten Sarah O’Rourke. Den senare har just mist sin man som efter en längre tids depression tagit sitt liv, och hon befinner sig i ett kaos av sorg samtidigt som hon försöker hålla ihop tillvaron för sig och sin fyraårige son. Och så en dag dyker den nigerianska flickan som hon och hennes man träffade på en strand en gång i ett annat land, i ett annat liv, upp på trappan. Det som hände där på stranden är det som binder de båda kvinnorna samman, och det är ett kitt som mestadels består av skuld och sorg och smärta.

Det här är en vidrig historia om hur girighet gör att människor krossar varandra, och om hur lite ett liv väger. Det är också en historia som visar omöjligheten i att kliva ur sitt skinn och sin kropp och bli någon annan, när rollerna redan är fördelade. Little Bee är flyktingflickan, och hur hon än försöker att kliva ur den kostymen så hindras hon. Inte alltid avsiktligt, men genom blickar, kommentarer och det smärtsamt tydliga i hennes begränsade rörelsefrihet befästs hennes stigma – hon är flyktingflickan som inte kan använda sitt riktiga namn, hur ska hon då kunna få en plats som är bara hennes?

Historien är mycket bra. Den är utan pekpinnar och utan lösningar, det är en berättelse där det är människornas inre som driver historien framåt. Oljebolagens utsugning av afrikanska länder, de byråkratiska systemens omänsklighet och rädslan för att det okända ska bryta in i vår tillrättalagda trygghet – allt detta utgör kulisser för historien. Det romanen verkligen kretsar kring är de inblandades skuldkänslor och invecklade beroendemönster. Ingen är ond och ingen är god. Därför undkommer romanen att bli en litterär moralkaka.

Det är alltså en bra historia. Därmed inte sagt att den är berättad på ett bra sätt. Den är tyvärr berättat på ett ganska dåligt sätt. Texten bärs fram genom tunga dialogsjok som ofta blir mer pratiga än drivande i historien, och greppet att kursivera långa dialoger för att visa att de spelas upp i någons minne gör läsningen ansträngd. Att låta två olika röster berätta sin version av historien i jagform innebär också att när t.ex händelserna vid stranden väl återberättas så är det just så – de återberättas. Och detta är signifikant för hela romanen. Merparten återberättas eller presenteras i dialog, väldigt lite gestaltas. Det gör att jag som läsare inte känner mig delaktig, och att det som berättas redan är en form av tillrättalagd efterkonstruktion.

Denna distans jag känner utökas även av att jag har stora problem med att tro på berättarrösten Little Bee. Att hon uttrycker sig på drottningens engelska är förvisso lite charmigt, och humorn som sipprar fram genom de högtravande formuleringarna bidrar även den till denna charm. Men samtidigt blir det krystat och opersonligt. Helt galet blir det när författaren i egenskap av vit västerländsk man hela tiden låter Little Bee referera till sig själv som ‘en svart liten flicka’. Hon får inte ens i sin egen berättelse vara människa främst och ‘svart flicka’ sedan.

Det får mig att minnas en intervju med Daniel Sjölin: ”Om jag ska skriva en bok så måste det vara en berättelse som bara kan berättas på ett enda sätt. Sedan måste bara jag kunna berätta den. Annars kan någon annan göra det, eftersom alla andra egentligen är bättre.” (Språktidningen, nr 6/2011) Jag menar inte att Sjölins inställning är ‘rätt’, men kanske skulle den här historien ha vunnit på att berättas av någon annan. Någon som inte behövde ta i så för att kunna tala utifrån en afrikansk flickas position.

I boken finns även en text skriven av Chris Cleaves förläggare. Hon skriver att hon tror att romanen kommer att göra ett starkt intryck på läsare världen över och hon jämför den med bland annat Thomas Keneallys Schindlers list. Och jag tänker att ja, som film kan den här historien nog beröra många människor väldigt starkt. Men som litteratur? Jag kan inte minnas att jag hört någon tala om hur fantastisk boken Schindlers list är.

Marie Gröön

Publicerad: 2012-06-25 00:00 / Uppdaterad: 2012-06-24 20:35

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4774

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?