Utgiven | 2010 |
---|---|
ISBN | 9789185000807 |
Sidor | 456 |
Orginaltitel | Sylvie and Bruno |
Översättare | Christian Ekvall |
Först utgiven | 1889 - 1893 |
Illustratör | Harry Furniss |
Det värsta man kan säga om litteratur är att den skulle vara mysig. Inget uttryck är mer förklenande.
Det bästa med Vertigo förlag är att deras utgivning ofta är omysig. Förlaget säger sig presentera ”texter på avgrundens rand” och lever ibland faktiskt upp till det. Men inte alltid.
Lewis Carroll är mest känd för Alice i Underlandet. Med sitt sista verk Sylvie och Bruno verkar han vilja berätta om en äldre herre som kan försättas i ett slags älv-läge. När herren är i detta läge kan han komma i kontakt med två ”magiska” barn, syskonen Sylvie och Bruno. De bor i något som heter Utomlandet. En kärlekshistoria mellan en läkare och en mycket fager ung dam finns också med. Allt hoppusslat till en episodisk barnberättelse/tankeskrift-hybrid bland engelska sagobygdskulisser.
Ofta går berättelsen ut på att göra poäng genom drastiska tankesprång och lekar med logik. Man får erkänna Carroll en viss absurdistisk fantasifullhet, som mannen med så långsamma nervreflexer att först barnbarnen känner hans smärta. Eller professorn som måste lämna sällskapet för att återgå till den bok han avbrutit – han stannade precis efter ett kommatecken och det är så jobbigt att inte veta hur meningen slutar. Eller tanken att blyga människor som skriver brev borde bifoga tomma sidor med tystnad i korrespondensen. Men utspritt på drygt 450 sidor är utbudet knapert.
Sammantaget har Carroll skrivit ett borgerligt, gudfruktigt, kvasifilosofiskt åbäke som svämmar över av rosenkindad älskvärdhet, artiga bjudningar och hjärtligt blomplockande. Det är ingen hejd på hur underbart ljuvliga de älvlika syskonen är eller hur förtjusande kindpussande man kan vara när teet serveras.
”Den här romanen är en labyrint”, skriver förläggaren Edenborg i förordet. Va? Den här romanen är en raksträcka endast avbruten av döda rastplatser som liknar sentimentala motiv från billiga vykort. Det värsta man kan kalla litteratur är mysig. ”Arthur besvarade hennes busiga blick med ett mycket ömsint leende”, är en för boken typisk mening.
Publicerad: 2011-02-11 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-10 17:14
En kommentar
[...] This post was mentioned on Twitter by BokbloggsNytt, dagensbok.com. dagensbok.com said: Lewis Carroll "Sylvie och Bruno": Det värsta man kan säga om litteratur är att den… http://goo.gl/fb/eQyIe #dagensbok [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).