Smärta. Bultande, dunkande, som spännband kring hjässan. Mer smärta. Outhärdlig smärta. Mörkret. Sömnen. Det borde ju gå över. Det. Borde. Ju. Gå. Över. Men gör det inte. Stannar kvar allt längre, släpper greppet alltmer sällan. Celia har svårt att arbeta, har svårt att ta hand om sina barn, kan knappt tänka. Hennes migränhistoria börjar någonstans […][...]

För oss som växt upp med näsan i böckerna om Pettson och Findus är Sven Nordqvist knappast någon ny bekantskap. Berättelserna kunde för all del vara spännande, när gubben och katten på många omvägar skulle få till ingredienserna till pannkakstårtan eller skrämma bort räven från hönshuset, men det var nog ändå bilderna som hade det […][...]

Rima kan inte tala, men hon kan gå. Eller nä, det stämmer inte. Hon kan tala, men gör det inte; hon kan sjunga, läsa högt, recitera Koranen, men hennes tunga strejkar när hon ska tala. Och det är inte så mycket det att hon kan gå som att hon inte kan sluta; så fort hon […][...]

Jag har aldrig läst Alice i Underlandet i sin helhet, men jag vet tillräckligt mycket om Carrolls ikoniska skapelser för att veta att Hjärter Dam är en av de mest skräckinjagande skurkarna som någonsin dykt upp i en saga. (Fotnot: Jag har en gång förrättat en vigsel utklädd till Hjärter Dam.) Dessutom är jag ett […][...]

Alan Moores nya roman – bara hans andra ”riktiga” roman, om man räknar bort Watchmen, V For Vendetta, From Hell och alla de där som bara är seeerier – är 1266 sidor lång i tre volymer och tog honom tio år att skriva. Den spänner från istiden till jordens undergång. Den har dussintals, möjligen hundratals, […][...]

Den vita kaninen. Den galna tebjudningen. Den storleende katten. Den bolmande kålmasken. ”Ät mig!” ”Drick mig!” Den blodtörstiga drottningen. ”Hugg huvudet av dem!” Få barnböcker innehåller väl så många ikoniska figurer som Lewis Carrolls Alice i Underlandet. Den är nästan så ikonisk att man måste ta ett steg tillbaka för att riktigt se den i […][...]

Kanske är det fel ände att börja i, en brevsamling, om man inte först läst en biografi eller liknande över personen som skriver. Det känner jag åtminstone i början av Brev från Tove Jansson. Det kan vara svårt att hänga med i referenser och relationer, inte minst för att hon har så många olika smeknamn […][...]

Det är ytterst ovanligt med böcker som handlar om en författares relation till schackspelet. Det skulle behöva skrivas en bok enbart om olika författare som påverkats och inspirerats av schack. För det är inte alls ovanligt med kända författare som låtit sig mer eller mindre berusas av schackspelet i sitt författarskap. Några exempel på stora […][...]

En av vårens två stora snackisar handlar om dold magi, hemliga sällskap, tonårssex och ond bråd död. Den andra är Cirkeln. Det finns få böcker från 1900-talet som används som referenspunkt för hur samhället fungerar lika ofta som George Orwells 1984. Samtidigt är det också den bok som flest ljuger om att ha läst, så […][...]

Inför bokrean 2011 tog Bonniers fram två klassikerboxar, en med Äventyrsklassiker och en med Uppväxtklassiker. Den rosenslingrande, romantiska och vackra uppväxtboxen, illustrerad av Lina Bodén, tilltalade mitt rosa hjärta direkt. Den består av Pappa Långben, Unga kvinnor, Agnes Cecilia – en sällsam historia, Alice i Underlandet och Den hemliga trädgården. Äventyrsboxen är grällare i färgerna […][...]