Recension

: Hjärtlös
Hjärtlös Marissa Meyer
2017
Modernista
7/10

Saga om flickan som blev tyrann

Utgiven 2017
ISBN 9789177015895
Sidor 448
Orginaltitel Heartless
Översättare Torun Lidfeldt Bager
Först utgiven 2016

Om författaren

Marissa Meyer (född 1984) är en amerikansk författare. Hon debuterade 2012 med romanen Cinder, som är den första delen i The Lunar Chronicles. Meyer har en examen i kreativt skrivande från Pacific Lutheran University.

Marissa Meyer – författarens hemsida.

Sök efter boken

Jag har aldrig läst Alice i Underlandet i sin helhet, men jag vet tillräckligt mycket om Carrolls ikoniska skapelser för att veta att Hjärter Dam är en av de mest skräckinjagande skurkarna som någonsin dykt upp i en saga. (Fotnot: Jag har en gång förrättat en vigsel utklädd till Hjärter Dam.) Dessutom är jag ett stort fan av Marissa Meyers The Lunar Chronicles-serie, och vet att hon är en författare vars förmåga att göra moderna och spännande berättelser av klassiska sagor man kan lita på.

Själva premissen för Hjärtlös är att man får följa hur den rara flickan Catherine blir Hjärter Dam, Underlandets skräck. Att man vet i förväg att sagan inte slutar lyckligt gör den dock inte mindre spännande. Medan jag läser försöker jag hela tiden lista ut vad som måste hända för att den genomrara Catherine, som bara vill baka och sprida glädje genom sina utsökta bakverk, ska förvandlas till tyrannen vi känner till från Alice i Underlandet.

Historien som följer är bisarr och underlig på ett sätt Carroll själv säkert skulle uppskatta, men själv tröttnar jag stundtals på att underlighet radas på underlighet bara för den bisarra sakens skull. Jag förstår att det förmodligen är en hyllning till Carroll, men själv föredrar jag när det jag läser har en tydligare logik än en slumpmässig LSD-tripp. Halvvägs in i boken slutar Meyer dock rada konstigheter, och de bisarra element som är kvar fyller en berättarmässig funktion. Ungefär samtidigt förvandlas den galna världen Carroll skapade från ett tokigt ställe gjort för bra äventyr, till Meyers egna, betydligt mörkare skapelse. Eller kanske är det inte en annan plats, så mycket som det är en dykning in bakom kulisserna. Carroll skapade en plats för turister, Meyer visar hur lokalbefolkningen lider. Istället för charmig magi ser man sexismen, fördomarna, och de kvävande sociala strukturerna som vill placera alla kvinnor i samma pyttelilla låda, där de ska sitta och se söta ut.

Catherine drömmer om att få starta ett bageri, men eftersom hon är dotter till en markis tycker hennes föräldrar att fysiskt arbete är under hennes värdighet. Dessutom är Catherine vacker, och hennes mor envisas med att hon inte får slösa bort sin skönhet. När kungen visar intresse för Catherine spelar det ingen roll att han är en fånig ärthjärna som Catherine föraktar. Catherines föräldrars lycka skulle vara gjord om deras dotter blev drottning, och de envisas med att Catherine ska vara tacksam för möjligheten att få gifta sig med kungen. Jag får kalla kårar av sättet markisen och markisinnan vägrar lyssna på sin dotter, och hela tiden hävdar att de gör allt för hennes eget bästa, och kan hon inte bara vara lite tacksam nu… När Catherine dessutom blir kär i hovnarren, och man som läsare inser hur socialt oacceptabel deras förbjudna kärlek är, blir klaustrofobin total.

Även om Hjärtlös har gott om charmiga karaktärer (Cheshire och hans tonfiskpajer måste få ett hedersomnämnande här), så drivs min läsning efter ett tag inte framåt av förundran och längtan efter mysiga lässtunder, utan av frustration och feministisk ilska. Jag slutar undra över hur en rar flicka kan förvandlas till hjärtlös despot, eftersom svaret är tydligt: patriarkala strukturer, trånga kvinnoroller, och människor som hela tiden hävdar att de vet bättre än du själv vad du egentligen vill. Om det enda sättet att undvika att få sitt hjärta stampat på varje dag är att slita ut det och styra över alla trångsynta idioter från en blodig tron … låt oss bara säga att valen Catherine gör inte är orimliga. Man gör det man behöver göra för att överleva.

Samtidigt som Catherines öde gör ont i hjärtat på mig, så avslutar jag ändå läsningen med någonstans skadeglädje: där fick ni, era högfärdiga puckon. Om ni bara hade låtit den stackars flickan baka pajer ifred hade ni haft färska bakverk varje dag, och istället har ni nu en hjärtlös tyrann som föredrar halshuggning framför hallonmaränger.

Vad lär vi oss av detta? Om livet ger flickan mandlar, låt henne baka mandelkakor. Annars kanske hon tillverkar cyanid av mandeln istället.

Katze Collmar

Publicerad: 2017-10-15 00:00 / Uppdaterad: 2017-10-14 22:38

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7111

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?