Recension

: 1Q84, första och andra boken
1Q84, första och andra boken Haruki Murakami
2011
Norstedts
7/10

Rum 101 1/2

Utgiven 2011
ISBN 9789113023083
Sidor 451+401
Översättare Vibeke Emond

Om författaren

Haruki Murakami

Fotograf: Elena Seibert

Haruki Murakami, född 1949 i Kyoto, är en av dagens mest omtalade och hyllade författare. Genom att förena popkultur med en egensinnig magisk realism har han med sina romaner och novellsamlingar väckt stor uppmärksamhet och fått hängivna läsare världen över. Svenska läsare har fått möta den återhållna, registrerande, vardagsbundna Murakami i den smärtsamma lilla kärleksromanen Norwegian Wood och jättereportaget om Aun-sektens terrorattentat i Tokyo, Underground.

I Kafka på stranden fick vi stifta bekantskap med den Murakami som öppnar dörrarna på vid gavel i en roman som flödar över av intryck från reklam, litteratur, dröm och myt.

Under 2007 gavs hans magnum opus, Fågeln som vrider upp världen, ut på svenska. 2008 utkom Sputnikälskling.

Efter att Murakami 1981 sålt sin jazzbar för att ägna sig åt skrivande på heltid, började han springa för att hålla sig i form. Hans personliga bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (2010) innehåller minnen och reflektioner från ett liv av löpning.

Romanen 1Q84 omgavs av stort hemlighetsmakeri innan den kom ut och har slagit alla försäljningsrekord i Japan.

Sök efter boken

En av vårens två stora snackisar handlar om dold magi, hemliga sällskap, tonårssex och ond bråd död. Den andra är Cirkeln.

Det finns få böcker från 1900-talet som används som referenspunkt för hur samhället fungerar lika ofta som George Orwells 1984. Samtidigt är det också den bok som flest ljuger om att ha läst, så låt oss slå fast: 1984 är inte (bara) en bok om övervakning, och nyckelfrasen är inte ”Storebror ser dig”. Nyckelfrasen är: ”Vi har alltid varit i krig med Eurasien”. Den som kontrollerar historien kontrollerar framtiden, och människans hela språk, hela tankevärld, och därmed både hennes historia och hennes nutid kan skrivas om. Och vi låter detta ske. Att vi gladeligen går med på två minuters hat om dagen och en okänd fiende, söker trygghet i paranoian utan att märka att hela världen ändrats på ett sätt som gör att vi inte ens har språk att uttrycka hur den en gång var.

Alltså är det knappast en slump att 1Q84 börjar med en passning till en annan engelsk klassiker; en dag på våren 1984 är Aomame sen till ett viktigt möte, så hon rusar ner i ett metaforiskt kaninhål för att hinna – och hamnar i en annan värld där historien gått lite annorlunda. Hon är ju fortfarande sig själv, fortfarande i Tokyo, fortfarande en lönnmördare som skickar män som misshandlar kvinnor till ”den andra sidan”, men plötsligt har poliserna alltid varit bättre beväpnade, USA och Sovjet är vänner, en mystisk religiös rörelse har alltid gömt sig i bergen, och på himlen svävar två månar bredvid varandra… Samtidigt händer något liknande med Tengo, en matematiklärare som extraknäcker som författare; han får i uppdrag att skriva om en roman av en ung gymnasietjej, ändra historien så att den blir mer acceptabel, och utan att veta hur det gick till är han plötsligt inne i något som liknar den romanen med två månar. Och medan alla håller ett öga öppet efter Big Brother och är lättade över att han aldrig kom har något kanske ännu hemskare alltid hänt i det lilla; någon, eller rättare sagt några, styr och våldtar och dödar utan att någon kan märka det.

Gillar man Murakami lär man gilla detta. Vi har två enormt vältecknade huvudpersoner, en starkare handling än han ofta haft förut som lyckas presentera alla sina dubbeltydigheter på ett naturligt sätt, med fullt med små kaninhål som leder fram och tillbaka mellan de två huvudhistorierna. Aomame och Tengo får vartannat kapitel (intresseklubben antecknar: Murakami har baserat alltihop på Bachs Das Wohltemperierte Klavier – 24 kapitel i varje bok, ett för varje tonart, omväxlande i moll och dur) och närmar sig långsamt varandra genom alla frågetecken; vem som skapar vem, vem som lever i vems fiktion, vad som flyttat dem från det ”verkliga” 1984 som nu aldrig hänt till denna udda värld som kanske skrivs allteftersom och kanske är skriven sedan länge. Det är svårt att lägga ifrån sig, och när jag kommer fram till slutet av volym 2 är det med ett ”VA? NÄ! GE MIG MER NU!”

Men samtidigt finns det saker som rentav får mig att undra om Murakami verkligen är så bra som jag en gång tyckte. Dels känns alltihop någonstans fortfarande konstruerat, som om 1Q84 är menad att läsas som en roman inom 1Q84; han är lite för förtjust i metafiktionsgrepp som att låta karaktärerna kommentera diverse dramatiska grepp när de hände. Kanske är det att jag aldrig varit någon stor fan av den matematiskt precise Bach; jag sitter hela tiden och önskar att jazzfanet Murakami vågat improvisera lite mer, stoppa in lite dissonanser, utmana sin egen historia… Han lägger fram frågor om identitet, paranoia, verklighetskonstruktion och makt (utan att avslöja allt för mycket kan vi ju påpeka att Lewis Carrolls fascination för småflickor ju inte bara gällde deras drömmar) som skulle få en Thomas Pynchon, en Philip K Dick, en David Cronenberg eller varför inte en Ryu Murakami att gnugga händerna med ett vansinnesflin och ställa in alla möten för ett år framöver, men öppnar man ett getingbo har man ansvar för getingarna och Murakami verkar nästan fega ur och tveka att gå på djupet. Säger ”verkar”, eftersom detta som sagt inte är den kompletta romanen, och det finns mängder av krokar att hänga upp vändningar på, gott om teman att spela motmelodier på. Om Murakami vill kan volym 3 vända ut och in på de två första och göra detta till något riktigt stort. Huruvida det är hans plan, eller om detta i slutändan blir ytterligare en rutinmässig Orwellreferens, är liksom Storebror och little people själva än så länge höljt i dunkel.

Björn Waller

Publicerad: 2011-05-17 00:00 / Uppdaterad: 2011-05-16 09:14

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4137

2 kommentarer

Trevlig recension, jag är ett stort fan av Murakami, men är också kluven till 1Q84. Tycker nog han passar bättre i jagform, men ändå går jag runt efter att ha läst klart de två första delarna och tänker på Aomame och Tengo. Vilket är Murakamis styrka, hans böcker fastnar även om dem efter en första genomläsning kan verka enkla. Hur bra denna trilogi egentligen är kommer helt och hållet avgöras i sista delen.

Avraxzxzczczc Oregistrerad 2011-05-17 00:06
 

Har aldrig tidigare läst en Murakamibok i Svensk översättning och var mkt. tveksam till att göra det.STORT fan läst alla.Älskar dem.Läser vanligtvis på Engelska av uppenbara orsaker (kan ej Japanska bla.).Och hur många bra svenskspråkiga översättare finns det jämnfört m. eng.språkiga?En översättare Jay Rubin är vän m. Haruku och har jobbat m. honom.Nå , upplevde det som en KRAFTIGT mkt. sämmre upplevelse än att läsa ett Murakamiverk på engelska.Inte alls samma sak.Ångrar mig väldigt.Men finns ju ej att få tag i eng. översättning på bra tag.Tror också att aktuell översättare är tämmligen dålig.Historien bra.Svårt att uttala sig när man läst den på fel språk.Nå 3:e delen har jag ju kvar.
ksp5890

ksp5890 Medlem 2011-05-21 18:18
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?