Recension

: Den grå vågen. Tankar om en ny socialdemokrati
Den grå vågen. Tankar om en ny socialdemokrati Katrine Kielos (red.)
2009
Hjalmarson & Högberg
6/10

The Beauty of Grey?

Ibland får jag för mig att jag kanske är socialdemokrat trots allt. Sådär genetiskt (nå, selektivt genetiskt) och innerst inne. Och ser man till historien är det ju knappast någon tvekan om vilket parti som åstadkommit mest gott – det tycks ironiskt nog de flesta politiska partier idag överens om.

Men var blev den av, socialdemokratin? Någonstans mellan herrgårdar och svångremmar, ekonomiska kriser och tuffare tag mot kreti och pleti kom den av sig. Trots decennier av att faktiskt ha levererat allt från daghem till pensioner, någonstans slutade väljarna ändå tro på den. Eller var det politikerna som slutade tro först?

Skribenterna i Den grå vågen tror fortfarande. De är uppenbarligen urless på organisationen i sig – beskrivningar som ”toppstyrning”, ”paranoid” och ”trött” återkommer igen och igen – men de har fortfarande visioner om en socialdemokrati. En grå socialdemokrati.

Ja, där finns kanske anledning att hoppa till en smula. När jag först stöter på titeln Den grå vågen, utgår jag ifrån att det handlar om någon form av nidbild tecknad utifrån (som, säg, Timbro-volymen om miljörörelsen med undertiteln ”Från miljöengagemang till hembygdsfascism”), men så är det alltså inte. De här skribenterna tar gladeligen på sig vad som brukar uppfattas som ett skällsord och definierar sig själva som gråsossar.

Inte minst handlar det om sådant som känns väl igen från den nuvarande politiska agendan. Vad som är nytt i undertitelns ”ny socialdemokrati” har jag allvarligt talat svårt att sätta fingret på. Så skriver till exempel Marika Lindgren Åsbrink om vikten av att få fler i arbete längre, med högre pensionsålder, fler heltider och mer komprimerad utbildning (vilket förstås kan jämföras med nyligen recenserade Christer Sannes förslag om mindre arbete för mer välfärd och mindre miljöproblem). Per Sonneby vill ha en skola ”med höga förväntningar på alla barn”, med tidigare skolstart och större skillnader i lärarlöner. Eric Sundström hyllar EU som ”underskattad framgångssaga” och fredsprojekt, och lägger optimistiskt fram förslag på hur unionen skulle kunna bli öppnare och mer socialt medveten.

Till de ovanligare inslagen hör Johannes Åsbergs om miljöpolitik. Han vågar ifrågasätta folkhemsdrömmen om det egna huset på ett sätt som både gör lite ont i hjärtat och måste funderas vidare på. Framtiden ligger istället i tätbebyggd blandstad och en stadsplanering som bygger bort bilberoendet, menar han. Artikeln är inte minst ett argument för att politisk planering fortfarande behövs – någon nyliberalt ”osynlig hand” kommer knappast att lösa miljöproblemen.

Oavsett vad man tycker om dem läggas en rad konkreta förslag fram i olika frågor och diskussionerna som förs – eller borde föras – är intressanta. Hur åstadkommer vi en skola som ger mer rättvisa chanser för alla barn? Hur ger vi människor större kontroll över sitt arbete? Kan EU bidra till fred och demokrati i Europa och världen? Och hur samsas man i vad som trots allt är ett av Sveriges största politiska partier?

Så visst, om det här är socialdemokrati är jag nog inte socialdemokrat. (Det kan ju också vara av mindre intresse för läsaren.) Det här är ändå en mestadels välformulerad, lättillgänglig bok som sätter igång politiska funderingar.

Sådant behövs. Verkligen. Vi måste ju börja tänka på och prata om politik om vi ska kunna återfå tron på den.

Ella Andrén

Publicerad: 2011-02-12 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-11 23:49

Kategori: Recension | Recension: #4033

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?