Kan man, efter julhandel och mellandagsreor, få fresta med en bok om konsumismen med undertiteln ”Därför köper vi det vi inte behöver”? Yes! är Katarina Bjärvalls tredje bok om konsumtion. Hon har tidigare skrivit med särskilt fokus på barn och konsumtion i Vill ha mer och om våra mobiltelefoner i Var är du?. Yes! har […][...]

Ska vi arbeta för att leva eller leva för att arbeta? Frågan finns där hela tiden, men liksom i skuggan av Den enda vägens politik: arbetslinjen. Deviser om att ta ekonomiskt ansvar, att politikens viktigaste uppgift måste vara att ”skapa jobb” präglar allt, ljuder så högt att ingen annan riktigt lyckas komma till tals. Men […][...]

Vart har egentligen ideologierna tagit vägen? Ni vet, de stora systemen av sammanhängande, politiska tankar, de som byggde på grundläggande föreställningar om människans natur, om vad som var rätt och fel? Jag vet att det är ett bra tag sedan ideologierna förklarades döda (någonstans kring Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning). Kanske är det bara jag […][...]

Språkvetenskapligt sett är orden ”ekonomi” och ”ekologi” nära besläktade. Förledet, eko-, lär betyda hus, hushåll eller boning. ”Ekonomi” översattes åtminstone längre tillbaka som ”hushållslära”, som förmågan att göra det bästa av begränsade resurser. ”Ekologi” – har väl ingen missat åtminstone de senaste åren eller decennierna – sysslar också med vår ”boning” i bred bemärkelse, med […][...]

Ibland får jag för mig att jag kanske är socialdemokrat trots allt. Sådär genetiskt (nå, selektivt genetiskt) och innerst inne. Och ser man till historien är det ju knappast någon tvekan om vilket parti som åstadkommit mest gott – det tycks ironiskt nog de flesta politiska partier idag överens om. Men var blev den av, […][...]

De senaste decennierna har John Maynard Keynes varit ungefär lika het som John Travolta strax innan Pulp Fiction eller Michael Jackson strax innan han dog. John Maynard Keynes. Definitivt ohet. Lite oförtjänt, kan man ju tycka, med tanke på att keynesianismen hör till den socialdemokratiska välfärdsstatens grundpelare. Och tanken att staten bör lägga sig i, […][...]