Ska vi arbeta för att leva eller leva för att arbeta? Frågan finns där hela tiden, men liksom i skuggan av Den enda vägens politik: arbetslinjen. Deviser om att ta ekonomiskt ansvar, att politikens viktigaste uppgift måste vara att ”skapa jobb” präglar allt, ljuder så högt att ingen annan riktigt lyckas komma till tals.

Men vad betyder det egentligen att ”skapa jobb”? Borde inte jobb antingen finnas där och behöva göras eller också kan vi hitta på något roligare att göra med vår tid istället? Det låter förstås naivt, men det kan mycket väl vara naivitet som behövs i det här läget – barnet som vågar peka och fråga varför kejsaren är naken.

Nationalekonomen och välfärdsfilosofen John Maynard Keynes förutsade på 1930-talet att hans barnbarn skulle behöva arbeta ungefär tre timmar om dagen (se Christer Sannes Keynes barnbarn). Detta på grund av effektiviseringar av produktionen, en tidsvinst som verkade självklar att ta ut i minskad arbetstid. Det gjorde vi åtminstone delvis, fram till 1970-talet, men sedan dess har effektivitetsökningarna enbart tagits ut i ökade vinster och ökad konsumtion. Vill vi ha det så?

Väldigt många säger nej. Ändå verkar 40-timmarsveckan huggen i sten och den politiska retoriken, nästan alldeles unisont, går ut på att vi måste arbeta mer, inte mindre. Det är vad alla stora politiska satsningar de senaste åren sägs gå ut på (om det verkligen är så kan man kanske diskutera, se dagens recension av Aron Etzlers Reinfeldteffekten), men var finns jobben? Och vad är det som säger att det som avgör människovärde är och bör vara lönearbete?

Den typen av frågor ställs av journalister, aktivister och akademiker i antologin After work. Farväl till arbetslinjen. De korta, ofta lättlästa, någon gång lite snårigare texterna hålls löst samman av arbetskritiken, men behandlar synen på arbete och människa, alternativa lösningar som arbetstidsförkortningar, medborgarlön, friår, olika typer av allmänningar och lokala valutor. Det handlar helt enkelt om att ifrågasätta sakernas tillstånd: Måste vi ha det precis så här?

Vari ligger det rimliga i att delar av befolkningen arbetar ihjäl sig medan andra står utanför? Behövs arbetslöshet – det räknar till exempel både Riksbanken och Konjunkturinstitutet med numera – och varför behandlas i så fall de arbetslösa med sådant förakt och bestraffningsåtgärder? När blev det en självklarhet att skiljelinjen mellan dem som deltar i samhället och dem ”i utanförskap” går vid lönearbete? Skulle vi verkligen sakna alla yrkeskategorier om de försvann och hur många tycker egentligen att det de gör på jobbet ens är vettigt? Fungerade friåret? Vore det möjligt att finansiera något som känns så avlägset som medborgarlön?

Ja, svarar till exempel förläggaren och redaktören Kristian Borg på det sistnämnda. En basinkomst som går att leva på för alla skulle gå att finansiera genom att den ersätter socialbidrag och studiebidrag om man dessutom avskaffade jobbskatteavdraget. Häpp!

Exploderade din hjärna just? Bra. Vi behöver mer av politiskt tänkande som är fantasieggande, utanför ramarna, som vågar ställa de svåra, grundläggande och underliggande frågorna och, ja, ni vet. Som man inte somnar av.