Det glatt pastellfärgade omslaget får den holländske historikern Rutger Bregmans bok Utopia för realister att se ut lite grann som en godisbit. Den är också som en hel godispåse full av djärva utopiska idéer, en riktig sockerkick i ett allt annat än inspirerande politiskt samtal.

Inbäddad i en politisk valspurt helt präglad av maktanspråk, ”realpolitik”, ”ordning och reda” och krav, krav, krav får jag erkänna att jag först blir störd över den glättiga, positiva tonen. Vi lever i den bästa av världar, alla möjligheter står öppna och vad i hela helskotta pratar han om?

Som Bregman själv skriver: i nutiden tycks vi ha betydligt lättare att föreställa oss apokalypsen (med eller utan zombies) än någon som helst positiv utveckling. Ändå har mänskligheten större resurser än någonsin – så varför pratar vi inte om allt vi skulle kunna göra med dem?

Utopia för realister har den närmast överväldigande undertiteln ”Hur medborgarlön, öppna gränser och 15 timmars arbetsvecka kan bli verklighet” – var och en av dessa utopier kunde ju lätt fyllt en egen bok – men Bregman inte bara radar upp kloka argument, siffror och faktiska erfarenheter som stöder idéerna; han lyckas dessutom presentera dem på ett sätt som är rent lustfyllt att läsa. Det handlar till lika delar om hans sätt att uttrycka sig som om att det är så spännande ämnen han tar sig an. Visste du till exempel att den republikanske presidenten Richard Nixon var nära att instifta en basinkomst?

Eller att fattigdom enligt studier orsakar en förlust på 13-14 IQ-poäng? Man blir med andra ord inte fattig för att man är dum, men man blir dum av den stress att försöka leva på marginalerna orsakar. Känns inte sådant som vettiga saker att ha med sig i valrörelsens kravretorik?

Jag vet inte om precis allt Rutger Bregman för fram håller för granskning. Framför allt vet jag inte hur det någonsin skulle gå att genomföra, hur välunderbyggt det än är, eftersom det strider så radikalt mot allt som hålls högt i den nuvarande politiska debatten. Men sådant kan ändra sig, och den här bokens samtidigt vilda och välgrundade diskussioner om vad samhället är, har varit och skulle kunna bli är som ett stridsrop för nytänkande, för fantasi och empati i det politiska samtalet. På en gång en sockerkick och en riktig vitamininjektion.