Häromdagen fick jag en lapp från Sverigedemokraterna i brevlådan – jag har visserligen en skylt på dörren där jag undanber mig sånt, men ändå. ”Stoppa det organiserade tiggeriet”, stod det. Neutrum. Inte ens ”Stoppa de organiserade tiggarna”. Det är inte människor, det där som ska stoppas, det är en företeelse som bara kan förbjudas utan några negativa konsekvenser för någon man behöver bry sig om. Samma tanke ligger bakom det Åkesson sade i Almedalen häromdagen: att det andra kallar rasism, det kallar han medmänsklighet – bara det, underförstått, att vi får välja vilka vi ser som våra medmänniskor. (Strax efter att jag publicerat den här krönikan läser jag i DN att en man misshandlat en tiggare eftersom ”jag har fler rättigheter än såna som han”; polisen lade omedelbart ner utredningen, så det stämmer väl då.)

Jag funderar över det där med vad som är politisk litteratur. Att böcker specifikt skrivna av politiker, eller till politiker, eller för att uppmuntra folk att rösta på vissa politiker eller idéer är ju uppenbart politiska. Men vad händer med böcker som utgår från saker vi i decennier tagit för givet, men som plötsligt nu är tillbaka på den politiska debattdagordningen? Håkan hade en väldigt bra recension av Fröding uppe häromdagen som ställde frågan, just hur mycket kan vi åberopa döda författare som argument i dagens politik? Vi lever ju trots allt inte på 1800-talet längre.

Jag kom att tänka på ungefär det när jag var och såg Dramatens uppsättning av Utvandrarna i våras. Den är just en uppsättning av första delen i Mobergs romanserie, och slutar därmed just när Karl-Oskar och Kristina och Danjel och Ulrika och alla barnen har lämnat sitt hem för evigt, och efter sju sorger och åtta bedrövelser kommer fram till det nya rika landet, när de står där på kajen och övar de fraser de kommer att behöva (”Aj äm de nju sörvant görl”) och hoppas att de tas emot trots att de bara kommer med sina tomma händer. Och Dramatens storbildsskärm visar att de kommit fram till … Svampen på Stureplan.

Och jo, det är klumpigt, och det är så uppenbart en politisk inlaga för Sverige 2014, och ska vi verkligen politisera Moberg, denne GIGANT, och nedvärdera honom till att bli bara en debattartikel? Men samtidigt – det där, minus just Svampen, händer ju i romanen också. Vad är det de faktiskt säger som är så kontroversiellt? Varför är det som var självklart på Mobergs tid – boken kom till för 65 år sedan, precis som de pensionärer SD nu försöker värva, och är alltid överst på listan till den svenska litteraturkanon vissa vill införa – plötsligt ”svenskfientligt” nu? Om inte boken har ändrat sig, då måste vi ha gjort det.

I våras läste jag för första gången Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad, om Henning som invandrar till Stockholm från landsorten 1860. Efteråt var jag tvungen att vandra upp på Åsöberget där Henning och hans familj slet ihjäl sig för 150 sedan (det är så länge sedan att du som läser detta känner någon som träffat människor som minns den tiden). Huset Fogelström lät honom bo i står där fortfarande, men nu är det granne med bostadrätter som går på 4 mille. Borrade efter vatten, drog in telefonlinjer och lade upp busslinjer gjorde man för ett sekel sedan. På gatorna utanför sitter människor och sträcker fram handen. Vad kan jag göra? Jag känner mig maktlös, det här är 2014 och jag har VISA-kort, jag har ingen växel längre. Jag plockar upp min fantastiska hitechpryl till läsplatta och läser Fogelström:

Med uppdragna ögonbryn såg [grosshandlare Bodin] på de två hamnarbetarna han anställt och på sina gamla kända packare, som om han alltid blev lika förvånad när han fick se dem. Kanske han undrade om de också var människor.
Men hans samvete var gott – han var medlem av Sällskapet de nödlidandes vänner. Om inga fattiga fanns skulle välgörenheten försvinna och därmed något av stort mänskligt värde.
Han avskydde dem som pockade och krävde men blev rörd när han såg bilder av små välklädda flickor som kom med mat och gåvor till de fattiga. Han hade två små döttrar själv.

”Stoppa det organiserade tiggeriet”, stod det inför EU-valet i Stockholms tunnelbana. Det debatteras huruvida det faktum att någon sett en rom som pratar i mobiltelefon avslöjar att alltihop är bluff; om de har råd att då och då prata med familjen därhemma, hur illa kan de egentligen ha det? (Äh, mobiltelefoner kostar väl fortfarande tiotusentals kronor, va?) Givetvis kan vi tänka oss att hjälpa dem som har det sämst, men då kräver vi också motprestationen att de verkligen inte har NÅGONTING, att de inte kräver någonting, att de inte tar plats, att de nedvärderar sig till den punkt där vi inte ens behöver tänka på dem som medmänniskor. Skillnaden i TV-reklamen mellan 90-kontona som ber dig hjälpa svältande barn och de som ber dig hjälpa dränkta kattungar är försumbar. Här får man inget gratis.

Ungefär som … vänta nu, varför låter det där bekant? Är det inte något ur någon bok jag läst … Måste vara något väldigt subversivt och obskyrt … Nävisstnä, det är ju ur Moberg igen, som byggde hela sin romansvit just runt breven fram och tillbaka. Tänk på scenen ur Invandrarna där Karl Oskar får veta att han inte kan få ut brevet hemifrån Småland eftersom han saknar de 15 cents som saknas i porto på det. Och han sträcker fram sin tomma hand och får tvärt nej. Jag utgår från att vi alla nu samfällt ubrister ”Fy faen, vilket jävla tiggeri. Och detta för en, på 1800-talet, så onödig lyx som transatlantisk post. Herregud, har de råd att lägga pengar på sånt hade de väl kunnat stanna hemma? Talar språket gör han inte heller.”

Jovisst, nu gör jag samma sak själv, åberopar mig på lösryckta citat. Samtidigt vevar TV reklamfilmer där leende svenskamerikaner prisar sin great morsfar som tog med sig Froudinge Oostkauka till Amerika, och vi tycker det är så fint att de bevarat sina rötter, samtidigt som vi debatterar om Zlatan verkligen är svensk nog att sjunga nationalsången. Och krönikörer hävdar att Tage Danielsson, av alla människor, skulle stått upp för rasisters rätt att tala oemotsagda i Sommar, och det blotta faktum att det är så löjligt lätt att kolla upp exakt vad han skulle svarat men man väljer att inte göra det gör mig mörkrädd. Vi väljer att glömma. Vi väljer att bortse. Vi hyllar giganterna, ikonerna, litteraturkanon, Svenskheten, Medmänskligheten, så länge vi slipper fylla den med något faktiskt innehåll, sen klappar vi oss på ryggen för att vi försvarar en yttrandefrihet som aldrig varit hotad.

Ju mer vi gör det, desto mer politisk blir handlingen att läsa ens den mest etablerade litteratur, hur man än läser den. Givetvis är det aldrig en bra idé att automatiskt ta allt som står i gamla böcker som eviga sanningar. Men om Moberg plötsligt är politisk igen är det inget vi ska vara stolta över.

Men häromdagen fick jag en lapp från Sverigedemokraterna i brevlådan – jag har visserligen en skylt på dörren där jag undanber mig sånt, men ändå. Tillsammans med lappen kom också en handskriven lapp från min brevbärare, som jag mig veterligen aldrig träffat och som inte har en aning om vem jag är: ”Förlåt. Jag såg inte skylten. Jag ber verkligen om ursäkt för SD-lappen.” (Om du som skrev lappen läser det här – tack.) Och jag tänker, finns det något mer värt att bevara än det där att helt utan krav på motprestation visa att man bryr sig om en vilt främmande människa?

Men så bor jag ju i en bostadrätt på Söder också, och det är ju skillnad på folk och folk.