Recension

: Monarkins makt
Monarkins makt Cecilia Åse
2009
Ordfront
7/10

”vars blotta existens visar att vi bor i ett sagoland”

Utgiven 2009
ISBN 9789170374166
Sidor 174

Om författaren

Cecilia Åse forskar och undervisar i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Hon har skrivit Politikens paradoxer (1996, tillsammans med Maria Wendt), Makten att se – om kropp och kvinnlighet i lagens namn (2000) och Monarkins makt – nationell gemenskap i svensk demokrati (2009).

Sök efter boken

Det är förvånansvärt svårt att hitta särskilt många recensioner av Cecilia Åses Monarkins makt. Av dem jag hittar ägnar sig större delen snarare åt att recensera monarkin i sig än att recensera själva boken. Det är lätt gjort.

Att vara republikan är väl också, mitt i förlovningsyran, närmast otidsenligt. Ändå måste man kanske nästan objektivt sett, i ett samhälle med allas lika värde och likhet inför lagen som grundföreställningar, finna det stötande att vi har en statschef som står över lagen och som ärver sin ställning?

Den grundfrågeställningen genomsyrar för all del Åses bok, men Monarkins makt är ändå inte i första hand en debattbok. Istället försöker statsvetaren Åse kartlägga och analysera hur diskussionen kring monarkins vara eller inte vara sett ut i modern tid.

Av Monarkins makt bör man därför inte förvänta sig någon ny Därför är jag republikan (även om Moberg naturligtvis utgör en del av Åses analysunderlag). Underhållningsvärdet ligger inte hos Åse i slagfärdig retorik, men i intressanta frågeställningar och relevant analys av de paradoxer som omger monarkin i det moderna Sverige.

Om det gick att förtjäna kungens höga ställning skulle den sticka i ögonen och utmana etablerade ideal om politisk jämlikhet. En kung däremot kan betraktas som oskyldig i relation till sin höga position. Den är ingenting som han har eftersträvat för egen vinnings skull eller för sin personliga tillfredställelse. Följaktligen kan inte han personligen lastas eller ställas till svars för sina fördelar och privilegier. Det faktum att kungen på intet sätt har gjort sig förtjänt av att vara kung gör det alltså mindre problematiskt att upprätthålla hans position. Han må vara överordnad, men det är inte hans fel.

Sådana paradoxer fullkomligt kryllar det av. Monarkin har blivit en politisk ickefråga eftersom den i så stor utsträckning anses oskadliggjord. Och folklig. Det ekar av höstens debatt kring kulturelit och ”verklighetens folk” när dagens politiker unisont inte vill ta ifrån lågutbildade tanter veckotidningarnas favoritobjekt.

Ska man lite orättvist önska sig mera av Åse – det är ändå ett omfattande material av statliga utredningar, riksdagsdebatter, tidningsdebatter, jubileumsböcker och hovsajter som hon tagit sig an – så vore det just en närmare titt på dessa monarkins anspråkslösa, förmenta förkämpar. Hur ser ”svenska folkets” monarkistiska föreställningar egentligen ut? Mediabilden av dem är sannerligen inte särskilt nyanserad.

Inte minst vad gäller mediabilder tror jag Åse är något avgörande på spåren. Massmedia har länge haft ett ännu mer oproblematiskt, imponerat, överslätande och vänskapligt förhållande till kungahuset än våra politiker har. På ytan opolitisk framstår kungafamiljen som en slags sista utpost för traditioner och tryggt fasta roller. Män skjuter älg och gillar snabba bilar; kvinnor är vackra, behagfulla och moderliga. Inomäktenskapligt barnafödande och heteronormer är förstås en förutsättning. Utan dem får vi, gu’sigförbarme, konstitutionella problem.

Se där. Det blev ganska mycket en recension av monarkin det här också.

Ella Andrén

Publicerad: 2009-11-14 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 22:06

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3498

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?