Recension
- Katastrofen vid Poltava Peter From
- 2007
- Historiska Media
Lättillgängligt om Poltava
| Utgiven | 2007 |
|---|---|
| ISBN | 9789185377701 |
| Sidor | 432 |
Externa länkar
- Wikipedia – Karl XII:s ryska fälttåg
- Allas vår älskade vän Wikipedia om det ryska fälttåget.
- Forum Karl XII
- Diskussionsforum initierat av författarens föregående bok om Karl XII.
Etiketter
Man kunde ju tro att Poltava skulle ha varit ett tämligen uttömt tema i och med Peter Englunds nästan tjugo år gamla bok på temat. Icke så, nu publiceras en bok om det svenska fälttåget i Ryssland, lagom till dess 300-årsjubileum (1707–1709). Den här boken kan läsas som en bakgrund till Englunds bok – medan Englund ägnar sig specifikt åt slaget vid Poltava, timme för timme, så ägnar sig Peter From i den här boken åt upptakten, det två år långa fälttåget, och vad som följde därefter.
Upplägget är klassisk militärhistoria: fokus på Karl XII:s och hans högre befäls agerande, truppförflyttningar och sammandrabbningar med ryssen – allt ackompanjerat av kartor som illustrerar händelseutvecklingen på olika slagfält. Livet för de vanliga soldaterna passerar ibland förbi som hastigast. Hur civila påverkades av kriget lyser däremot med sin frånvaro. På den fronten intet nytt, således, men den som är förtjust i Englunds bok "Poltava" kan säkerligen finna ett läsvärt komplement i den här boken.
Boken är populärvetenskapligt skriven, med betoning på "populär-". I sin tidigare bok, "Karl XII:s död", använde sig författaren av en utförlig notapparat för att belägga faktapåståenden. I den här boken har From medvetet valt att inte använda sig av några källhänvisningar alls, förment för att inte tynga ned läsningen. Dessutom har han valt att då och då lägga till en konstruerad dialog, för att än mer liva upp läsningen. Dialogen tar allt större utrymme mot slutet av boken, de avgörande timmarna under slaget.
Kalla mig fackidiot, men varken det förra eller det sistnämnda tilltaget känns faktiskt särskilt lyckat. Brist på källhänvisningar gör att man som läsare inte vet vad enskilda faktapåståenden bygger på. Dialogen tillför egentligen inte mycket till boken, utan gör snarare att jag som läsare funderar över hur From väljer att skriva historia: om han tillåter sig att brodera ut historieskrivningen på det här området, gör han månne det på andra håll också? Men så verkar författaren också (mot sin vilja?) vara påverkad av Ernst Brunners bok "Carolus Rex". En stor del av inledningen används faktiskt för att argumentera för att han tycker att Brunners bild av Karl XII är en orättvis svartmålning av kungen. Men Brunner utger sig väl inte för att skriva vetenskaplig historia, utan skönlitteratur.
Det hade varit mer intressant om From istället hade ägnat sig mer åt att kommentera hur hans egen bok förhåller sig till andra författare som ägnat sig åt historieskrivande, vilket nu faktiskt knappt förekommer alls. Nu påstås det bara att boken tillför nya fakta till historieskrivningen om Karl XII:s ryska äventyr, men om man (som undertecknad) inte redan är expert på området går det inte att veta vad det skulle vara, eftersom Froms berättelse inte alls diskuterar tidigare historieskrivning om fälttåget.
Sammantaget alltså en bok jag förmodligen inte skulle referera till som säker källa för faktapåståenden om Sveriges fälttåg i Ryssland. Som en tämligen lättillgänglig berättelse om detta fälttåg får den dock helt godkänt.
Publicerad: 2007-05-01 00:00 / Uppdaterad: 2007-05-01 00:00
168 timmar
-
-
Ingen dal djup nog
Hanna-Linnea Rengfors
- Recension
- 2024-04-24
- 0
-
-
-
När jag tänker på henne
Malin Wollin
- Recension
- 2024-04-22
- 1
-
-
-
Intill mjölkhagen
Dylan Thomas
- Recension
- 2024-04-20
- 0
-
-
-
Egendom
Hernán Díaz
- Recension
- 2024-04-18
- 0
-
-
-
Med liv och lust
Karin Wahlberg
- Recension
- 2024-04-16
- 0
-
- En vecka bakåt
15 kommentarer
Hej Klas! Bra recension. Har läst Brunners bok. Men frågan är om han själv inte anser den vara "vetenskaplig"? Tyvärr tror jag att man måste vara en väldigt erfaren läsare för att lägga märke till den ironiska "touch"(inte direkt snälla och psykologiskt förstående)som Brunner har kring Karl XII. Vem kan egebtligen avgöra hur han var, som inte stått öga mot öga med honom??
#
Murgrönan: jo, du har kanske rätt i att Brunner menar att hans roman är vetenskaplig i meningen att den är historiskt "sann". Viktigast i det här sammanhanget är ändå att jag tycker att From hade gjort rättare om han hade kommenterat andra som skrivit om fälttåget, istället för ett tämligen meningslöst försök att motbevisa Brunner (meningslöst i betydelsen att Froms argumentation nu inte heller känns särskilt övertygande).
#
Diskussionen kring mig och Brunner känns väl vid det här laget rätt meningslös eftersom min och Bengt Nilssons kritik mot hans bok redan 2005 träffade precis mitt i prick: Brunner skrev en roman som han ville sälja som fackbok. En roman som innehåll över 800 enkla faktafel (så som att Karl XII:s farfar var Gustaf II Adolf, att kungens språk var tyska etc.) Numer har väl de flesta anslutit sig till Bengt Nilssons digra rättelsebibel över Brunners roman. Så den debatten känns överspelad.
Sedan passerar väl livet för den vanliga soldaten och civilbefolkningen mer än bara hastigt revy i min senaste bok!? Har Rönnbäck verkligen LÄST boken? ;-)
Jag vill också rätta ett direkt faktafel som Rönnbäck gör sig skyldig till i sin recension: Dialogerna är INTE konstruerade! Jag har endast moderniserat språket för läsbarhetens skull. Alla dialoger är tagna ur befintligt källmaterial. Där jag tagit mig friheten att "konstruera" något, är att jag ibland lagt till någon gest eller ett förmodat ansiktsuttryck för stämningens skull. Det må vara mig förlåtet…
Till sist… Jag argumenterar inte för att enbart Brunners bild av Karl XII är felaktig, utan den nuvarande historiska bilden som ges av, förutom Brunner, även av Folin, Berg och andra.
Och… Eftersom boken skulle vara populärvetenskapligt hållen, ville jag inte tynga ned den med en massa argumenterande om äldre författares syn på det ryska fälttåget. Det hade förmodligen kostat mig minst 50 sidor och dessa ville jag använda på ett för läsaren trevligare sätt.
Sammantaget kan man alltså lugnt använda min senaste bok som pålitlig faktabok om Sveriges fälttåg i Ryssland.
Lev väl, Klas, och tack för recensionen…
#
Peter: om du nu tycker att debatten om Brunners bok är överspelad är det väl än större anledning att inte ta upp honom alls i detta sammanhang …
En bok kan ju självklart inte ta upp alla aspekter av en fråga helt uttömmande, utan måste ha ett fokus. Utan att nu ha räknat exakt hur ofta de förekommer kan man ju lugnt konstatera att varken civilister eller meninga är den här bokens fokus – gott så.
Jag ber om ursäkt om jag missuppfattat detta med att dialogen ska vara direkt och exakt hämtad ur källor, och inte rekonstruerad utifrån vad källor påstår har sagts (rekonstruerad hade varit ett bättre ordval, inser jag nu i efterhand). Det framgick inte tydligt att så alltid är fallet, och kan nog vara värt att förtydliga i eventuella nyutgåvor (om inte annat så för att inte fler ska göra samma misstag som jag).
Men om det är som du säger så väcker det fortfarande problem: jag saknar såväl källhänvisningar som en källkritisk diskussion, i det sammanhanget kanske än mer än i övrigt. Nu framställs dialogen i allmänhet som om vi vore med när den utspelar sig, många gånger utan diskussion om vare sig källa eller dess trovärdighet. Ett sånt tillvägagångssätt är något som lika fullt får mig att fundera på tillförlitligheten i berättandet.
Så även om otydligheten gjorde ett par formuleringar i recensionen orättvist hårda, så står jag ändå i huvudsak fast vid min tidigare slutsats.
#
Klas… Jag har inga synpunkter på det subjektiva i din recension, det är ju recensentens privilegium att vara just subjektiv. 100 läsare, 100 åsikter är ju en sanning så god som någon även i min bransch.
Jag tog upp Brunner i ett större sammanhang, nämligen rörande dagens mörka syn på Karl XII. Det har ju visat sig att det inte är fackfolket som står för den, och jag ville gärna göra läsaren uppmärksam på varför det är så.
Nej, där har du rätt. Civilister och fotfolk är inte fokus, dock deras umbäranden beskrivs ofta och utförligt på många ställen. Just för att ge läsaren den behövliga kontrastbild som behövs när man beskriver ett fälttågs alla skeenden. Din recension var högst orättvis mot min bok på den punkten.
Du behöver inte be om ursäkt. Jag ville bara klargöra att jag inte har fabricerat. Den som har läst min bok om Karl XII:s död, vet ju hur jag behandlar källkritikens hörnstenar, och här ville jag endast förvissa mig om att dina besökare förstår att jag har tillämpat samma akribi på den senaste boken. (Det framgår av förordet hur jag har behandlat dialogerna och citaten).
I boken ingår en käll- och litteraturlista. Därur framgår vilket material jag har använt mig av. Naturligtvis lider transparansen av materialets användning av att jag valde bort notapparaten, men för den genomsnittlige läsaren är det av underordnad betydelse. Jag ville undvika en källkritisk diskussion (vilken jag dock i bakgrunden har fört med mycket kunnigt folk under skrivandets gång) för att inte akademisera boken. Den riktar sig ju mer till alla normalt historiskt intresserade läsare.
Källornas trovärdighet berörs i den löpande texten på ett flertal ställen, Klas. Man måste bara läsa boken ordentligt. Sedan är det upp till läsaren att bedöma hur verkligheten kan ha sett ut. Det finns ju tyvärr inga bandupptagningar från den tiden.
Din slutsats står dig fri och din recension var ju inte på något sätt elak. Och en bok av den typ som jag skrivit kan heller inte gå helt fri från subjektivitet från min sida. Min förhoppning är dock att den, som den enda av sitt slag, ändå kan ge läsaren en god bild av hur Karl XII:s tåg mot tsaren gestaltade sig.
#
Klas… Detta vill jag också kommentera:
"Viktigast i det här sammanhanget är ändå att jag tycker att From hade gjort rättare om han hade kommenterat andra som skrivit om fälttåget, istället för ett tämligen meningslöst försök att motbevisa Brunner (meningslöst i betydelsen att Froms argumentation nu inte heller känns särskilt övertygande)."
Jag gör inget försök att motbevisa Brunner i min bok om det ryska fälttåget. Och det skulle intressera mig i vilket sammanhang min argumentation är "meningslös och inte särskilt övertygande"?
#
Peter: i motsats till vad du verkar tro och antyda i dina kommentarer, så har jag faktiskt läst din bok. Just därför kan jag väl bara konstatera att vi tydligen har delade meningar på flera områden, t.ex. i vilken utsträckning man kan säga att civilister/meniga behandlas, eller i vilken mån källorna diskuteras i texten. Men jag har också noterat att boken vid ett par tillfällen för en källkritisk diskussion. Men så avviker de tillfällena också från boken i övrigt.
Men om en läsare inte bryr sig om exakt vilka källor du bygger historien på, utan tror dig på ditt ord när du säger att det finns källor till allt du skriver och att du behandlat dem med vederbörlig källkritik, så är ju boken som jag skrev i recensionen som sagt helt godkänd. Själv ställer jag som du märker högre krav än så, om att man som läsare ska ha en (åtminstone teoretisk) möjlighet att bilda sig en uppfattning om hur väl underbyggda utsagor är.
#
Då bör man kanske också påpeka att den källkritiska diskussionen förs och inte påstå motsatsen? Och Klas, jag tycker inte att din recension är elak, eller att du inte subjektivt ska skriva ned dina intryck — det är ju det en recension går ut på. Och jag har noterat även de positiva omdömena.
Dock, återigen: jag har MEDVETET valt att INTE föra en lång skriftlig källkritisk diskussion i boken för att den ska bli mer lättläst och lättillgänglig för den normalintresserade historieläsaren. Den som verkligen vill kontrollera innehållets vederhäftighet kan göra det genom att studera käll- och litteraturlistan. Det är ju det material jag har använt under skrivandet. De behöver alltså inte bara tro mig på mitt ord, de kan, om än via en något omständligare väg eftersom notapparat saknas, kontrollera ALLT jag har skrivit. Så du skjuter bredvid målet, Klas. Det handlar här inte om att jag INTE har redovisat källorna, för det är ju precis det jag har gjort. Dock, för att underlätta läsningen och inte hugga av den med en komplex notapparat som hade blivit ungefär lika diger som den i min förra bok (läs: långt över 1 000 noter) valde jag istället att enbart redovisa mitt källurval. Behöver jag nu bli mer tydlig?
#
Peter: jag har mycket väl förstått att du medvetet valt att inte ange källor i källhänvisningar, vilket ju framgick redan av recensionen. Det valet finner jag dock, som också framgick av recensionen, olyckligt. Att undantagsvis diskutera enskilda källor hjälper föga upp att en sån diskussion sällan förekommer i övrigt.
I praktiken är det ju nu inte bara, som du skriver, "något omständligare" att försöka hitta eventuella källor till allt du säger, utan närmast ogörligt. Om man inte är beredd att plöja igenom hela litteraturlistan i jakt på en eventuellt existerande källa till något faktapåstående, så är man därför tvungen att lita på ditt ord.
#
Personligen tycker jag att noter är utmärkt. Man kan dock notera att exempelvis Peter Englunds "Poltava" innehåller ett stort antal återgivna samtal, där t.ex. "kungen muttrar" (s. 131), Sparre "replikerade argt" (s. 130). "Poltava" innehåller likväl inte några noter. Några noter finns heller inte i John Prebbles "Culloden", i varje fall inte i den svenska upplagan. Bo Erikssons "Lützen" har förvisso källhänvisningar för hela kapitel, men den som vill hitta grunden för en uppgift måste ändå leta genom ett antal verk.
Fallet "Katastrofen vid Poltava" är alltså ingalunda unikt och har, t.ex. i "Poltava" celebra föregångare.
#
Dock: håller helt med (och exemplen kan utan tvekan mångfaldigas om man så vill), och drog av den anledningen paralleller till Englund i recensionen. Gillar man Englunds bok om Poltava så borde man kort och gott läsa den här boken.
#
Vill man vara en smula lustig kan man, apropå Brunner-diskussionen ovan, säga att "Carolus Rex" inte ens innehåller en källförteckning. Icke desto mindre borde den, enligt intervju med författaren i DN 5/9 2005, leda till en revidering av "svensk historieskrivning". Så herr From har haft framstående inspiratörer…
#
Men så var jag ju inte det minsta inspirerad av nämnde författare… ;-)
#
swobb-shop.com…
Peter From “Katastrofen vid Poltava” | dagensbok.com…
#
Sen på bollen men jag tyckte boken var otrolig :-) Fick en kopia av en vän. Sen håller jag med Klas ovan.
#
Kommentera eller pinga (trackback).