Människans "naturtillstånd" är krig. Freden är något som har uppfunnits och skapats av den mänskliga kulturen. Närmare bestämt av de europeiska upplysningsfilosoferna, och allra främst av Immanuel Kant. Det menar krigshistorikern Michael Howard i den här korta essän. Boken är ursprungligen ett tal, som sedan skrivits om och förlängts något för att publiceras i bokform. Det får till effekt att boken inte har några som helst källhänvisningar eller referenser till de faktapåståenden som görs – söker man det får man läsa andra verk av författaren.

Men Howards essä lider dock av ett par problem. För det första är den oerhört etnocentrisk. Den tittar bara på västeuropa (och då framförallt de tre senaste seklerna), men försöker ändå göra utsagor om hela människans historia. Det känns inte trovärdigt, än mindre underbyggt. För det andra gör Howard en del generaliseringar som man kan ifrågasätta. Exempelvis argumenterar han för att det finns en oändlig mängd historiska reliker och data som vittnar om kriget som det stående inslaget i mänsklighetens historia – men väldigt lite som talar om freden. Men det är ju en tolkning av historien som historikern då gör! Det skulle också kunna tolkas som motsatsen till Howards tes? Just för att fred är det "naturliga" eller "normala" tillståndet för människor, så blir kriget något att ta notis om, något att uppmärksamma – och något att föra till historiens annaler. Freden, däremot, är något så ointressant och normalt – en sådan icke-händelse – att man knappast behöver uppteckna något om den. Jämför exempelvis med hur mycket som rapporteras om freden som ändå råder på de allra flesta ställen i dagens värld, med den media-täckning som krig fårÂ… Men den möjligheten kommenteras aldrig av Howard.

Och varför peka ut just Kant som fredens apostel och uppfinnare, när det funnits som ett centralt drag i många stora filosofers och religiösa förebilders tankegångar? Howards argument för det är att Kant är den första som förstått att (i teorin) konstruera ett internationellt system för att upprätthålla freden, istället för att bara drömma om den. Men det argumentet verkar lite godtyckligt; Kant var ju ett barn av sin tid, då de europeiska nationalstaterna växte sig allt starkare, i konkurrens med varandra. Andra filosofer har inte haft samma kontext att agera utifrån – så att framhäva just Kant framstår som tämligen blint för andra perspektiv än vår tidsepoks.

Nej, Howard övertygar inte med sin centrala tes. Och i övrigt är det förvisso en mycket kondenserad, svepande exposé över de senaste seklernas västeuropeiska (och senare också "världs"-) krig och tänkande kring dessa var för sig. Men så mycket mer blir det aldrig, någon mer anmärkningsvärd analys av kriget som totalt fenomen saknas.